Regnet hänger i luften på Stockholm Central. Det är en sådan där grå måndag morgon när hösten känns nära, trots att sommaren inte riktigt vill ge upp.
Klockan är strax före halv nio när snabbtåget från Göteborg rullar in på spår 18B. Ombord finns ett hundratal resenärer som just avslutat sin morgonresa, och så lokföraren själv, Emma Svedin. För henne har arbetsdagen redan pågått i flera timmar. Väckarklockan ringde 03.30. Klockan fem lämnade hon Göteborg bakom sig och nu, 08.30, är hon alltså i Stockholm.
– Hej, säger hon med ett stort leende när hon öppnat dörren och välkomnar mig upp i förarhytten. En hytt som är betydligt enklare än jag föreställt mig. Några reglage, mätare, radio och den stora vindrutan där rälsen fortsätter bort mot horisonten. That’s it. Inga blinkande datorskärmar eller futuristiska kontrollpaneler. Här är allt byggt för en enda sak, att köra tåg säkert.
När tåget tömts på resenärer går vi genom de nästan öde vagnarna och slår oss ner. Samtidigt parkeras tåget på en plattform en bit bort för att förberedas inför nästa avgång. En annan lokförare har tagit över och ska snart köra vidare mot Linköping.
Emma är klar för dagen. Nu finns det tid att prata.
Hon är 23 år, men är redan utbildad lokförare och egentligen har hon aldrig tvekat på vad hon skulle jobba med i framtiden.
– Jag har alltid sagt att om jag inte kommer på något annat så blir jag lokförare.
Hon skrattar lite.
– Och jag kom aldrig på något annat.
Intresset föddes tidigt. Hennes mamma arbetade som tågvärd och Emma fick ofta följa med på tågen genom Värmland. Hon trivdes bland människorna, kollegorna och den speciella känslan av att arbetsplatsen hela tiden var på väg någonstans.
Drömmen om att bli lokförare tog henne också bort från hemstaden Karlstad. När SJ:s internutbildning startade 2022 packade hon väskorna och flyttade till Stockholm.
– Det var så jag hamnade här, berättar hon.
Flytten blev början på ett helt nytt liv, inte bara yrkesmässigt. Kort efter att hon kommit till huvudstaden träffade hon sin blivande fru Denise via en dejtingapp.
– Min fru är tågtrafikledare på Trafikverket, säger hon och skrattar. Men vi försöker att inte prata jobb hemma, säger hon. Men det går inte alltid. Det blir en del tågprat.
Och järnvägen löper som en röd tråd genom Emmas liv. Mamma arbetar fortfarande som tågvärd, och även systern har valt järnvägen som arbetsplats. Det är onekligen en familj där spåren binder samman både arbete och vardag. Ändå skrattar Emma åt tanken att hon skulle vara en tågnörd.
– Folk tror att lokförare kan alla lokmodeller och har modelljärnvägar hemma i källaren, men sån är inte jag. Jag gillar jobbet.
– Det är inte tågen i sig som lockar mig. Det är jobbet. Jag gillar ansvaret, miljön, människorna och som sagt, att arbetsplatsen hela tiden är i rörelse.
Att hon har en fru har heller aldrig varit något hon upplevt som ett problem på arbetsplatsen.
– Jag har alltid känt mig välkommen här. Om någon frågar hur det är med min kille rättar jag bara till det och säger att det är min fru. Det har aldrig blivit någon grej. Jag har aldrig mött några fördomar eller känt att någon reagerat. Det är väldigt skönt att kunna vara sig själv.
När hon efter utbildningen i Stockholm till slut fick köra sitt första tåg helt själv minns hon känslan än idag. Det blev sträckan Stockholm-Västerås.
– Jag var så nervös. Det kändes nästan lite olagligt att sitta där själv i förarhytten.
Att vara lokförare kan kanske låta som ett ensamt jobb. Men Emma ser det tvärtom.
– Visst, jag sitter ensam i hytten, men jag vet att jag har flera hundra människor bakom mig och sen snackar man ju med tågvärdarna som är ombord. Och jag gillar känslan att köra in på någon vacker tågstation, när vi förhoppningsvis är i tid, och se alla människorna som står redo att följa med. Det är mäktigt.
Så ensam känner hon sig aldrig, men hon gillar känslan när dörren till förarhytten stängs och det bara är hon och spåret.
– Jag tycker om det. Man får verkligen fokusera.
Och musik får hon lyssna på under stora delar av resan.
– Men när vi närmar oss stationer eller andra kritiska moment stänger jag av, då måste all koncentration vara på körningen och signalerna.
När samtalet kommer in på olyckor blir tonen lite allvarligare.
Emma har hittills klarat sig från de värsta händelserna. Bara några mindre djur har kommit i vägen.
Men hon vet att nästan alla lokförare förr eller senare drabbas.
– Det är tyvärr en del av yrket.
Men SJ har tydliga rutiner. Den som varit med om en olycka tas direkt ur tjänst och får professionellt stöd innan det blir aktuellt att köra igen.
Men det är inte ansvaret som är det jobbigaste med att vara lokförare. Inte heller tekniken.
– Nej, det är arbetstiderna.
Hon skrattar lite trött.
– Idag gick jag upp halv fyra, men imorgon kan jag lika gärna börja sent på kvällen. Att kunna ställa om dygnet är den största utmaningen.
När intervjun börjar lida mot sitt slut återkommer vi till samma fråga som vi började med: Har hon hittat rätt?
Svaret kommer utan en sekunds tvekan.
– Ja. Jag trivs så bra. Och jag älskar att få se Sverige genom vindrutan.
Imorgon i ”Öppen på jobbet” möter ni Markus som är flygkapten på Tui.
