Det är en av höstens första krispiga dagar när vi ses på ett kafé på Swedenborgsgatan, men solen skiner så vi sätter oss på uteserveringen med varsin kaffe. Ola kommer direkt från jobbet som pressansvarig på Huddinge kommun och på jackan har han en blå mustasch-pin. Det har gått nästan 18 månader sedan operationen där hans prostata togs bort.
När jag skrev till Ola och frågade om han kunde tänka sig att berätta sin historia behövde han inte ens fundera. Han sa ja direkt ”Jag vill gärna vara öppen, få andra att våga tänka till, helst ta ett blodprov. Dela med mig hur min resa varit.”
Allt började med en annons på Facebook.

– Det stod ”Nu testar vi, Stockholm 3. Vi gör ett trippeltest för att kolla din prostata, du är man över 50, det är gratis”. Så jag och min man Johan anmälde oss. Det kan väl vara bra, tänkte vi. Det var inte så mycket mer med det.
Johan fick sitt besked först. Allt var bra. Sedan kom Olas. En sköterska ringde.
– ”Du har ett lite högt PSA-värde, du ligger på gränsen. Vi vill gärna ta in dig för en undersökning”.
Han fick höra flera gånger att han inte behövde oroa sig. Sedan blev det magnetröntgen.
– ”Det tar femton minuter”, sa de. Och efter femton minuter kom läkaren tillbaka och sa att bilderna var lite för dåliga att han behövde ta om dem, och redan då började jag ana att allt inte stod rätt till.
Några dagar senare ringde läkaren.
– Han sa: ”Hej, vi har hittat en liten förändring på röntgen. Det kan vara ingenting. Eller så är det något. Men vi behöver titta på det.”
Det blev en biopsi. Ola tog med sig Johan.
– Jag var så förberedd på att nu liksom, nu kommer beskedet…
Men läkaren hade goda nyheter.
– Han sa: ”Det är godartade förändringar, du behöver inte oroa dig.” Så det var bara ”tack och hej, vi håller lite koll på dig”.
De bestämde att Ola skulle testa sig igen efter två år.
Det gjorde han och då visade blodprovet att PSA-värdet hade stigit och en ny röntgen visade att förändringen hade vuxit. Och då kom beskedet. Läkaren stängde dörren. ”Jag hoppas att du är beredd på tråkiga besked.”
– Men det var jag ju inte alls. Jag hade till och med sagt åt Johan att han inte behövde följa med.
Ola började istället ställa frågor. Massor av frågor.
– Jag bara: ”Okej, vad gör vi nu? Vad är det som händer? Vad är det du har hittat? Hur illa är det?”
Beskedet var värre än han hade kunnat föreställa sig. Förändringen hade gått från låg- till högrisk. Läkaren var tydlig och sa att de ville ta bort prostatan så snabbt som möjligt. Men Ola ville vänta. Det här var i slutet av december 2024 och han bad att få operationen först i mars.
– Jag kände att det fanns saker jag ville göra först som jag inte visste om jag skulle kunna göra efter operationen. Jag hade ju ändå läst på en del.

Efter läkarbesöket åkte Ola tillbaka till jobbet, han sa inget till några kollegor utan låste istället in sig på ett rum. Och grät.
– Jag hulkade verkligen, jag kände mig så utsatt, jag kände mig besviken på mig själv konstigt nog. Jag som religiös undrade vad jag gjort för fel, varför jag blev straffad, sådana tankar dök upp. Och så kände jag mig gammal, jag är liksom för ung för det här.
När han sedan kom hem ringde han till sin chef och bad om att få vara ledig, och så bokade han en resa ensam en vecka till London. Han berättar det med ett skratt i dag. Men då handlade det om något helt annat. Han ville hinna leva.
Under fyra dagar såg han sex teaterföreställningar. Han köpte dyra biljetter och såg bland andra Matthew Broderick, Sarah Jessica Parker, Kenneth Branagh och Amy Adams. Han köpte årskort på Tate Modern och Tate Britain för att slippa köerna.
– Jag tänkte: Fan, jag skiter i att det kostar 3 500 kr. Jag ska bara se de här. Jag har inte lust att stå i kö.
Han skrattar när han säger:
– Jag har inte tid. Jag ska ju dö. Jag måste in.
Han passade även på att åka till Madrid några dagar. Det fanns dessutom en annan anledning till att han ville hinna resa. Operationen kunde innebära inkontinens och impotens.
– Impotens kan man väl leva med. Men inkontinens innebär att jag inte var säker på att jag ville flyga igen. Jag visste inte: Hur blir det? Skulle jag läcka? Hur mycket? Är det någon idé att sätta sig i en plåtburk liksom om jag inte kan hålla tätt?
Och så fanns det en sak till som han visste att han skulle behöva ta farväl av. Utlösningen.
– Jag kan inte få utlösning längre.

Ola hade läst mycket om prostatacancer när den första förändringen var godartad. När det nu blev högrisk fick han välja mellan olika behandlingsalternativ. Men cellgifter och strålning var aldrig ett alternativ. Hans första läkare rekommenderade operation och Ola bad om en ’second opinion’. Den andra läkaren kom fram till samma sak.
– Om det är er bedömning så litar jag ju på vetenskapen. Ta bort den då.
Den 20 mars förra året opererades Ola.
Inför operationen var han skiträdd. Men läkaren Linda försökte lugna honom.
– ”Det här kommer gå jättebra. Vi har Sveriges bästa robotförare på plats. Vi fick välja vilken patient, och du är yngst i dag, så han kommer operera på dig. Du ska vara så glad att du får honom.”
Och allt gick bra.
Robotkirurgen lyckades gå förbi nerverna, något som Ola är mycket tacksam för i dag.
– Jag kan säga att jag i dag inte har några biverkningar annat än utlösningen. Jag märker inte av det här överhuvudtaget.
Men tiden direkt efter operationen var tuff.
– Jag hade enorma smärtor faktiskt. Och mest ont hade jag i axeln. Märkligt kan tyckas men man ligger snett lutad mot axeln under hela operationen för att organen ska åka ner, eftersom de jobbar där inne.
Sedan väntade tio dagar med kateter.
– Då väntar man ju på: Är jag torr? Vad kommer hända? Kommer jag gå med blöjor?
Han hade blivit informerad om att han skulle röra på sig. Så det gjorde han.
– Varje dag efter frukost tog jag en halvtimmes promenad. Efter lunch en timmes promenad. På eftermiddagen en halvtimme till.
Han lyssnade på poddar. Började släktforska. Sov mitt på dagen. Och bestämde sig för en sak.
– Jag ska inte identifiera mig som sjuk.
Han var sjukskriven i sex veckor. Kroppen var dock långt ifrån återställd. Han hade svårt att sitta och det skulle dröja hela sommaren innan han kunde sätta sig på en cykel igen.
Och så var det kroppen som hade förändrats…
Vid operationen tas prostatan bort och urinröret kopplas ihop igen.
– De klipper av en bit och drar in hela snoppen. Så man får ett mindre organ och jag kände inte riktigt igen min egen kuk efteråt. Det var man inte riktigt beredd på i början.
Men han hade också fått en tydlig instruktion från vården: sluta inte ha sex med dig själv.
– En del av gymnastiken är att onanera. De uppmuntrar verkligen det. ”Det här får du inte sluta med nu.” Och det är ju inte precis det första man tänker på när man är sjuk.
I början fungerade det inte som vanligt. Han fick bland annat Viagra och liknande preparat.
– Men jag kunde sluta med det efter några månader. Allt återgick till helt normalt.
Nästan.
– Jag kan inte få utlösning.
Däremot kan han få orgasm.
– Och jag skulle till och med säga att den är starkare än vad den var innan. Så det var ju en vinst i det hela.
Han skrattar när han beskriver det.
– När man får orgasm händer ingenting fysiskt. Det är bara en känsla. Men man slipper liksom torka, säger han och skrattar.
Sexlivet är fortfarande viktigt för Ola.
– Jag har varit väldigt sexuell och tyckt att det har varit roligt. Jag visste ju inte vad som skulle hända efteråt. Jag visste inte ens om jag skulle bli impotent.
I dag är han tacksam över att den delen av livet finns kvar.
Men det är också en annan sorts samtal som blivit viktig efter operationen. Prostatabröderna. Innan vi sågs skrev Ola till mig och berättade om dem: ”Vi är några gubbar, tre straighta gubbar och jag, som opererades samtidigt. Vi hörs fortfarande för att stötta varandra, berätta hur allt funkar efteråt, och för att bara kolla av varandra. En oväntad effekt av en sjukdom, nya vänner.”
De träffades på sjukhuset och har fortsatt hålla kontakten.
– Jag kallar gänget för prostatabrorsorna och vi pratar om sådant som män kanske inte alltid pratar om. Om sex och upplevelser. ”Hur gör du? Hur funkar det?” Alltså otroligt öppet. Och det har varit fantastiskt tycker jag, att dela med sig till varandra.
– De är mina brorsor på något vis.

Ola återkommer flera gånger till hur viktigt det varit att prata om det. Inte minst för att män fortfarande kan ha svårt att söka hjälp.
– Det är väl det som är problemet oftast med män. Att vi är så jävla stolta.
Han har hört många säga att de inte vill undersöka prostatan eftersom de är rädda för en rektal undersökning.
– ”Jag vill inte ha ett finger upp i rumpan.” Men det är tio sekunders undersökning. Man tar hellre cancer och dör än att någon läkare stoppar upp ett finger och känner prostatan. För mig är det helt sjukt i huvudet.
Sedan kommer han till det viktigaste.
– Det första man ska göra är ju att ta ett blodprov.
Och det där blodprovet har blivit en hjärtefråga för honom. Efter sin egen diagnos ringde han sin tvillingbror och uppmanade honom att testa sig, vilket han gjorde. Men brodern hade inget förhöjt värde.
Däremot hade brodern även med sig en kollega som absolut inte ville testa sig, men som till slut gjorde det ändå.
– Och han hade cancer i prostatan. Sen visade det sig att han hade cancer i hela magen som han inte hade upptäckt.
Läkarna konstaterade att Ola och hans bror hade räddat mannens liv.
– Han hade aldrig testat sig annars.
Ola lutar sig fram.
– Så man måste gå och ta ett blodprov.
Själv går han fortfarande på regelbundna kontroller eftersom hans cancer var högrisk. Först var det var tredje månad, nu är det var sjätte. Det har gått ungefär ett och ett halvt år sedan operationen. I dag känner han sig frisk. Och kanske har sjukdomen också förändrat något annat. Hans syn på vad han vill hinna göra. När han låg på operationsbordet tänkte han på vad som skulle hända om han dog där och då.
– Vad skulle jag ångra att jag inte hade gjort?
Svaret blev musik. Ola hade massor av texter liggande och bestämde sig för att göra något av dem. Under sjukskrivningen köpte han ett musikprogram och började skriva klart, skapa och spela in. Nu har han släppt musiken på Spotify.
– Det är verkligen inga hits. Men jag skiter i det. Det var ett löfte som jag gav mig själv.
Han skrattar.
– Nu kan jag checka av det och när jag efter min död kommer till Sankte Per och han frågar: ”Vad ångrar du?” Då kan jag säga: ”Ingenting. Allt är klart.” (Skrattar).
Resandet har också fortsatt.
Ola har en bucketlist som går ut på att besöka alla Europas huvudstäder. Han har gjort 27.
– Och jag har typ 21 kvar eller något sånt där.
Men det får bli en annan dag. För Ola har inte tänkt sluta leva.
– Jag har lovat mig själv: Klarar jag det här så ska jag vara en god människa. Vara snäll mot andra och dela med mig av de här erfarenheterna.
Han blir tyst en stund.
– Och sluta klaga på småsaker och istället tänka på vad det är som är viktigt i livet.
Sedan återkommer han till blodprovet. Det enkla testet som först verkade så odramatiskt. Testet som förändrade hans liv och som han nu hoppas ska få andra män att ta sin egen hälsa på allvar.
– Det här jävla blodprovet. Vad fan, ska det vara så svårt att gå iväg och ta det. Det kan rädda livet på dig!

 

Prostatacancer

10 782 män fick diagnosen i Sverige 2024.
2 043 män dog av sjukdomen samma år.
Hälften av dem som drabbas är över 70 år.
Prostatacancer står för cirka 28 procent av all cancer bland män och är därmed den vanligaste cancerformen hos män i Sverige.
Globalt fick cirka 1,47 miljoner män prostatacancer 2022.
Förekomsten varierar kraftigt i världen – i Bhutan var den cirka 2 fall per 100 000 män, jämfört med omkring 58 per 100 000 i Europa.
Prostatacancer ger ofta inga symtom i ett tidigt skede. PSA-prov kan upptäcka sjukdomen tidigare, men passar inte automatiskt alla. Prata med vården om PSA-testning, särskilt om du är över 50 eller har prostatacancer i familjen.