En väldigt gay text om en väldigt straight artist

[MAURO SCOCCO ”Livets rytm”] När gaytidningar världen över recenserar skivor är det ofta Lady Gaga, Madonna, Beyoncé och Ariana Grande som hamnar under luppen. Betydligt mer sällan handlar det om Bruce Springsteen, Tom Petty, John Mellencamp eller Neil Young. Men framför allt tycker jag att det märkligt tyst om en av våra främsta svenska låtskrivare: Mauro Scocco.
Fram till nu.
För hemma hos den här åldrande homogaykillen har Mauro Scocco nämligen varit en av husgudarna. Och så har det varit i årtionden. Han har funnits med mig sedan 80-talet och Ratata, då jag först bekantade mig med Jackie, en av alla låtar han skrivit om tjejer. Sedan dess har han liksom alltid varit där. Det har varit Mauro och jag. I vått och torrt, i kärlek och sorg, i lycka och elände.
Vi tappade kontakten någon gång efter millennieskiftet, men precis som gamla vänner man möter på Facebook så hittade vi tillbaka till varandra och fortsatte där vi slutade, som om ingenting hade hänt.
Men det ska sägas direkt: det finns egentligen ingenting gay med Mauro Scocco över huvud taget. Det närmaste man kommer är väl när han uppmanar Sarah att komma ut ikväll. En tolkningsfråga om det verkligen innebär det jag tänker på idag när jag hör uttrycket, men en sak är säker: jag har skrikit mig hes till just den textraden. Och självklart kvalar även Ratata-duetten med ABBA-Frida, Så länge vi har varann, in på listan över saker som får det att dofta lite regnbåge kring Mauro.

Men that’s it.

Killen har trots allt skrivit fler låtar om kvinnor än någon annan artist jag kan komma på. Det har varit Sarah, Julia, Nelly, Eveline, Stella och Beatrice. En hel flickskola har hunnit betas av.
Häromdagen släppte Mauro ett nytt album. Ingen av mina vänner har uppmärksammat det. Inte ett ord, inte ett sms med frågan: ”Har du hört att Scocco är tillbaka?” Så jag fick helt enkelt ta saken i egna händer. Ensam satte jag mig i bilen på väg hem från min hemstad Örebro och lyssnade igenom det nya albumet.
Och det är märkligt hur en artists röst och musik kan slänga en tillbaka flera årtionden på bara några sekunder. Jag hamnade direkt i 90-talet, till tiden då jag grubblade över min läggning och hittade textrader i Mauros låtar som grep tag om hjärtat. Hur jag desperat och tårfyllt sjöng med i Om du var min och sen lyssnade på Mitt liv som jag genast kände handlade om mig:
”Det här är mitt liv, 
jag lever det som jag vill
, jag tänker gå min egen väg, 
det var det jag föddes till.”
Jag mindes min första lägenhet vid Oskarsparken i Örebro och när Mauro släppte albumet ”28 grader i skuggan” 1994. Jag hade precis kommit ut för mina vänner och hade en oskyldig liten flört med en kille. Den här killen råkade i ett svagt ögonblick avslöja att han också funderade på om han gillade killar. Allt var så spännande. Jag minns hur jag gick hem en fredag efter jobbet, tryckte in Mauros CD i skivspelaren och sjöng med i textrader som ”jag vet inte vad du tänkt dig men vi kanske borde prata om det”.
Jag hade blivit förtjust i killen och vi sågs ofta, men det hände aldrig något. När han senare stängde av och hoppade in i garderoben igen var det andra Mauro-låtar som kom till räddning. Då fick jag i stället nynna med i raderna om att stå mitt i livet med ett hjärta som slår, att inte veta vart resan tar en men följa med ändå. Om att vilja bli hel igen och hitta nya vägar.
De nya vägarna ledde mig till Stockholm.
Och Mauro följde med.
Han släppte ”Godmorgon Sverige” och jag hittade nya favoriter. Det fanns en låt för varje tillfälle. Som när jag hade dejtat en kille intensivt och sedan plötsligt insett att jag inte längre var kär: ”Jag tror kärleken var här och vände”. Eller när jag hade dejtat en kille lite för länge utan att riktigt komma till skott. Då kunde textraderna i Det är dags vara högst användbara: ”Det är dags för du vet vad, kom över ikväll så ska jag få dig att må riktigt bra”.
Mina tjejkompisar älskade Mauro. De tyckte att han var så snygg och var liksom lite kära i honom.
Några sådana tankar hade aldrig jag. För mig var han cool, lite butter och svår. Men cool. Dessutom älskade han Stockholm lika mycket som mitt nyinflyttade jag.

Men tillbaka till det nya albumet. Det låter Mauro. Det låter precis som jag vill att Mauro ska låta. Som jag alltid vill att han ska låta.
Öppningsspåret Livets rytm är vackert böljande och går sedan över i Allt just nu, som doftar både jul och 60-tal. I Skånegatan låter Scocco mer som Springsteen än vad Springsteen själv gör nuförtiden. Här ekar både Born to Run och Thunder Road någonstans i bakgrunden. Livet kom emellan är en munsbit, en vacker, countrydoftande liten parentes innan vi kommer fram till plattans bästa spår: Jag kan höra musiken.
Här höjer jag volymen till max och råkar sittdansa i bilen och trycka på gasen så pass att jag nästan är rädd att hastighetskamerorna ska fånga mig på bild. Vilket gung! Vilken glädje! Det här är ren och skär lycka. Om Mauro skulle kunna få en hit igen är det den här låten. Jag kan inte låta bli att tänka att den förtjänar att spelas överallt.
Men. Och här kommer ett stort men. Jag tror aldrig att Mauro kommer att få en stor hit igen, en i klass med Sarah, Det finns eller Sång för dom ensamma. Inte för att låtarna skulle vara sämre i dag, utan för att musiklandskapet har förändrats. Det fönster som en gång stod vidöppet för artister som Mauro och även Orup finns inte riktigt längre.
Men ingen skulle bli gladare än jag om Mauros nya musik nådde längre ut och fick en större publik. För det är den värd. En låt behöver ju inte vara dålig för att den inte blir en hit. Och gud vet att en hit inte alltid behöver vara bra bara för att den blir en hit. Hej, Crazy Frog!
För mig är Mauros musik större än listorna. Hans låtskatt är ett livsverk som förtjänar att hyllas långt utanför topplistorna (och den som fortfarande inte adderat Mauros Julkort från New York till sin jullista på Spotify får genast bakläxa).
Jag drömmer fortfarande om att en dag få se Mauro Scocco live. Att hans scenskräck ska släppa och att han ska ge sig ut på vägarna med låtarna i bagaget. Jag skulle stå längst fram. Jag skulle förmodligen kunna varenda textrad. Och där, längst fram vid scenen, skulle alla de där åren finnas med mig. Alla låtar, alla förälskelser, alla besvikelser och alla gånger Mauro sjungit precis det jag känt och behövt höra.
Tack, Mauro, för soundtracket till den här gaykillens liv!