Jag känner mig just så som Oscar Zia framställs i SVT:s Boyfriends-serie.
Som spårar när det är fest, inte kan gå seriöst in, bara bli olyckligt kär i folk som är otillgängliga, men inte ser och uppskattar de fina och vackra personer som faktiskt vill ha mig.

Skillnaden är att jag är ungefär 15 år äldre och inte lika snygg längre som man är vid 30.
Tror det blir mindre charmigt när man inte längre kan le lite snett och fortfarande skylla på ungdom.
Skillnaden är också att han är Oscar Zia och jag är Erik. Inte Zia.

Oscar sjunger också om fula känslor och beteenden, både hos sig själv och hos snubbar han möter i och utanför sängen. Det är fortfarande charmigt, även det fula. Men, det fula blir ju fan bara fulare. På riktigt. Och, charmen försvinner. Det fula blir surt, det blir bittert, det blir äckligt och till slut obehagligt, obehagligt för dig själv och för andra som utsätts för fulheten.
Handlar det om generella förvuxna pojkmanér, eller är det en egenskap som bara vissa snubbar har, ungefär som att vissa män har hår på bröstet, andra har inget hår på huvudet. Vissa är alltid fula, hela tiden. Vissa brinner och blir fult brända, men glöden i ögonen gör att charmen ändå vinner till slut.

Så svårt att veta när det ruffigt rebelliska och romantiserande James Dean-liven kliver över tröskeln till det otrevligt mörka, till en i stället åldrad Jack Nicholson med unga flickor till sällskap. Vissa dör, som Dean, andra lyckas vara värdig hela vägen, låt säga som Paul Newman.
Apropå Newman så påstås han ha sagt om sin fru och livskamrat Joanne att hon var den fina och dyra steken, därför fann han det ointressant att gå ut för att käka en halvdan hamburgare. Han stannade hemma, blev äldre, men fortfarande charmig, lite farlig och verkade brinna, tillsammans med Joanne (för övrigt ska jag inte förminska henne till att vara Newmans fru och ett förnamn, Joanne heter Woodward i efternamn
och är just som sin make en grymt bra skådespelare).

Nu har min Zia-playlist landat i låttexten ”…det finns inget imorron, fixa två shots å kyss mej i slow-
mo…” och jag känner: ja! Exakt så.
Men, eventuellt är det jaet fult och ocharmigt nu, 46 år in i livet,
jag är inte Newman. Jag är Erik.

Erik Rosenberg