Den homosexuella mannen har anammat plasten som social guru i populärkulturen sedan lång tid tillbaka. Antingen det eller så ska han vara mörk, orienterad i sitt trauma, framfusig och nonchalant.

Eller bara bitchig. Det absolut bästa är om han är en bitch.

Exempel på fiktiva homokaraktärer som bär dessa egenskaper är många. Nästan varje teen-drama som producerats i vår närtid har en extravagant bög inflätad i storyn. Bögen i serierna är ofta utsatt från början. Han kommer från en familj som bär på konservativa ideal, och han stöter på en mängd olika problem. I bakgrunden finns alltid tjejerna som hjälper honom att hitta sig själv.

Så länge han bär väskan och rättar felknäppningen såklart.

Problemet med dessa karaktärstyper i film och TV är inte att de finns och underhåller den breda massan. Problematiken uppstår när den fiktiva bilden av hur en queer person ska vara överförs till verkligheten, och blir ett men för hur en ska överleva i sociala sammanhang. Den homosexuella mannen måste på något vis kompensera för sin sexualitet genom att erbjuda något utöver den. Kvicktänkt, skarp och social mästare i alla situationer. Då är han intressant och worth the time – men vad händer när han inte orkar?

När vi bryter loss från de redan satta normerna kan vi bli rädda. Rädda för att tappa den charmiga karikatyren av oss själva. Kommer jag bli tråkig nu? Kommer folk tröttna? Kommer jag bli ensam och utelämnad?

Men ibland vill jag krossa normen, riva sönder bögfasaden. Jag vill bara gå till affären med svart hoodie och träningsskor, köpa mjölk och laga en tråkig äggröra utan matglitter som topping. Inte för att jag vill ta avstånd från den jag är. Mer för att jag vill slippa bevisa det hela tiden.

Så tänk på det till nästa gång, se människan för den sociala gemenskap hen bidrar med och inte vilken fiktiva fantasifigur hen liknar. En som konstrueras efter andras förväntningar blir en robot, en Frankenstein som matar den egocentriska delen av människan. Om personen inte är som du vill bör du se över dina egna uppfattningar.

Alla är inte som på TV, och tur är väl det?

Max Rappinger Davies