Grindr och andra appar för oss män som gillar män skapades en gång för frihetens skull. De kunde liknas vid en livlina för att slippa gömma sig. I dag har de förvandlats till en renodlad marknadsplats där människor sorteras, värderas och konsumeras. Det digitala rutnätet fungerar som en e-handel – och jag har själv gått i fällan.
Jag är åldersrik, 67 år och singel. Jag märker hur jag tränar hårt, inte bara för hälsans skull, utan för att se bra ut och leva upp till det jag tror förväntas av mig i rollen som ”daddy”. Jag vill inte bli osynlig, så jag spelar spelet. Ett spel som ibland är givande, men som också kan vara förödande. Samtidigt underlättar det när jag väl erkänner för mig själv vad det hela faktiskt går ut på. Genom att se spelets mekanismer blir det lättare att spela med utan att förlora sig själv helt.
Själv söker jag mest killar i typ 30-årsåldern. Mycket av det beror på att män i min egen ålder antingen redan är upptagna eller helt enkelt har gett upp och låter åldrandet och förfallet ta ut sin rätt. Samtidigt ska jag vara ärlig: när en 25- eller 30-åring tar kontakt känner jag mig både sedd och önskad. Det är en kick som är lätt att bli beroende av, även om jag i nio fall av tio, är helt medveten om att jag bara är en konsumtionsvara i killarnas ögon. Vi är alla formade i en kultur som har lärt oss att förakta åldrande, och det speglar sig i hur vi väljer varandra.
Människor som slit-och-släng-varor
Logiken på de här apparna är skoningslös. Med några få filter väljer vi bort allt som inte passar för stunden: längd, vikt, position, hivstatus och ålder. Känslor och personlighet skalas bort till förmån för hårdvara. Frågan ”Vad söker du?” handlar sällan om vem jag är som person, utan om vad jag kan leverera här och nu. Om du inte prickar in den rådande normen – evig ungdom, fasta kroppar och perfekt likriktning – åker du lätt ut i kylan.
Resultatet blir en extrem köp-och-sälj-kultur. Vi bemöter varandra ungefär som när man beställer mat hem till dörren: snabbt, smidigt och med noll utrymme för mänsklig hänsyn. Passar inte produkten förväntningarna klickas den bort utan en tanke på att det sitter en levande människa på andra sidan.
Åldrandet: Antingen osynlig – eller en fetisch
Det här märks tydligt bland oss åldersrika. I en kultur som avgudar ungdom blir tiden en tickande bomb. När jag passerar en viss gräns ställs jag inför två brutala val: antingen försvinner jag helt, eller så reduceras jag till en roll.
Bäst före-datumet har gått ut. För många innebär det att chattarna nästan tystnar helt. Profiler möts av tystnad, kalla handen eller direkta påhopp. Erfarenhet och livshistoria räknas inte alls när gränssnittet bara bygger på ytliga, blixtsnabba bedömningar. Du blir helt enkelt osynlig.
Det andra alternativet är att gilla läget och kliva in i den snäva rollen som ”daddy” eller ”silver fox”. Plötsligt syns jag, men på helt fel villkor. Jag blir inte sedd för den jag faktiskt är, utan för att jag fyller en specifik roll i någon annans fantasi. Jag blir en rekvisita- en “Daddy extravaganza.”
I båda fallen förlorar jag som den åldersrike mannen min mänsklighet. Antingen existerar jag inte alls, eller så existerar jag bara som en fetisch. Själv kämpar jag med att hålla mig kvar på rätt sida genom gymmet, men priset är att jag spelar efter regler som egentligen är riggade mot oss åldersrika fantastiska män.
Att hitta tillbaka till det mänskliga
Apparna har gjort det lättare att hitta varandra, men priset vi betalar kan vara högt. När vi reducerar varandra till filter och konsumtionsvaror dör också förmågan till äkta närhet och empati.
Går det att ändra? Tveksamt. Men hur skulle det vara om vi kunde prata ärligt om hur apparna formar oss ? Vad skulle du tycka om en kultur där ett ansikte och en kropp inte är slit-och-släng-artiklar, och där människor får lov att åldras utan att behöva skämmas eller tvingas spela en roll för att få finnas.
Be Brave Be Proud Be Strong och gör vad fan du vill!
