Han kommer cyklande till intervjun med hunden Milton tryggt placerad i en ryggsäck på ryggen. Framtassarna vilar gulligt på hans axlar medan han ställer ifrån sig cykeln. Några timmar senare ska Markus Hedlund, 49, ta plats i cockpit och flyga semesterfirare med TUI till Cypern. Men just nu är det kaffe och flygprat som gäller. Och det märks ganska snabbt att det här med att vara flygkapten inte bara är ett jobb för honom.
– Jag myser på jobbet varje dag, säger han och ler.
Säger du pilot eller flygkapten?
– Båda funkar, men man kan väl säga så här att en flygkapten är alltid en pilot men en pilot behöver inte alltid vara en kapten.
I somras passerade Markus en milstolpe som pilot.
– Jag passerade 10 000 timmar i luften. Jag hade räknat ut innan att det skulle hända på en flygning till Palma. Så jag köpte med mig fika och så firade vi i kabinen.
Var flög du senast?
– Jag flög bara ett tomt flygplan utan passagerare från Göteborg till Stockholm igår men jag hade varit på ”slinga” ett par dagar och flugit tur och retur till Kreta från Göteborg.
Och nästa resa?
– I natt blir det Cypern fram och tillbaka.
Han skrattar när jag frågar om folk fortfarande applåderar efter landning.
– Ja, på charterresor händer det faktiskt lite då och då. Någon börjar och så hänger resten på. Det blir lite ”Sällskapsresan” och vissa resenärer har på sig tröjor som det står ”Sun trip” på (skrattar). Då vet man, nu är semestern igång.
När Markus själv flyger privat är han däremot en ovanligt okomplicerad passagerare.
– Ja, jag somnar direkt.
Va?
– Ja, nästan innan vi lyft. Flyger jag till Göteborg brukar jag somna när vi taxar ut och vakna när hjulen tar mark igen. Jag tycker det är mysigt att flyga.
Att flyg skulle bli hans liv bestämde han redan som barn.
– Vi reste med familjen till Gran Canaria och jag fick komma in i cockpit. Det finns ett fotografi på mig när jag är 9 år och står och tittar på alla knappar och instrument. Där och då var det klart, jag skulle bli pilot.
Och medan hans kompisar hade planscher med popartister och filmstjärnor hemma på väggarna hade Markus något annat.
– Ja, jag hade bara planscher på flygplan. Jag samlade på precis allt som hade med flyg att göra som boardingkort och bagagetaggar. Jag skrev brev till flygbolag för att få broschyrer och reklamgrejer. Hade någon varit ute och rest ville jag att de skulle ta med sig allt de kunde hitta på flyget.
Till och med praoplatserna fixade han på flygplatser.
– Jag lyckades vara på flygplatser varje gång, både på högstadiet och på gymnasiet.
Men vid ett tillfälle i tonåren tvekade han och la pilotplanerna på hyllan. Pilotutbildningen var dyr och Markus vågade inte chansa.
– Jag sökte i stället till Handelshögskolan och började läsa till civilekonom, säger han och skakar på huvudet..
Men redan efter en termin insåg han att han höll på att välja fel väg i livet.
– På väg till föreläsningarna stod jag och tittade på flygplanen uppe i himlen. Då tänkte jag att om jag inte försöker nu kommer jag att ångra mig resten av livet.
Han tog studieuppehåll, började på pilotutbildningen på Bromma Flygskola.
– Det var mitt livs bästa beslut.
Vad är det som fascinerar dig så mycket med livet i luften?
– Jag gillar teknik, system och hur allting fungerar. Men det är också känslan av att vara på väg någonstans. Vi rör oss ju hela tiden. Och jag trivs där uppe. Solen skiner alltid ovanför molnen. Bara det gör mig glad.
Landar planen automatiskt numera?
– Det kan de göra, men egentligen använder vi automatlandning mest när det är stökigt väder och sikten är för dålig för att landa manuellt. Annars kopplar vi bort autopiloten och landar själva. Vi måste ju hålla kunskaperna levande.
Har du råkat ut för några allvarliga incidenter under dina 10 000 timmar i luften?
– Nej, faktiskt inte. Det händer ju så oerhört sällan även om klimatet förändras och man läser om extrem turbulens. Blixten har i och för sig slagit ner i planet några gånger men det är ju inget farligt, men kan upplevas som otäckt för passagerarna eftersom det kan smälla till rätt högt i kabinen.
Efter många år på långlinjer flyger Markus numera kortare charterresor.
– Förr kunde jag sitta tretton timmar till Thailand. Nu flyger jag mycket Medelhavet och Kanarieöarna. Jag tycker faktiskt att det är roligt. Det händer mer. Man startar, landar och får verkligen flyga.
Vad pratar ni om där framme?
– Allt möjligt. Prylar, vad som händer på företaget, livet, relationer och sånt som är aktuellt just då. Cockpit har ju länge varit en mansdominerad arbetsplats så en del av ämnena präglas säkert av det. Nu har vi fått flera nya kvinnliga kollegor i cockpit, det tillför nya perspektiv. Sen kommer kabinpersonalen in varje halvtimma och berättar vad som händer där bak då kan vi få chansen att prata en stund med dom också.
Det är också i cockpit som samtalen om privatlivet numera känns helt okomplicerade. Men så har det inte alltid varit.
– I början pratade jag inte om att jag är gay.
Han minns särskilt en resa till Thailand då hans dåvarande pojkvän följde med som passagerare.
– Några i kabinpersonalen visste att det var min kille, men inför kaptenen kallade jag honom för ”en kompis”. Det blev bara rörigt och jättekonstigt och jag skämdes efteråt (skrattar).
I dag finns inte den oron kvar.
– Nej, nu kommer det helt naturligt.
Han berättar om en kollega som fick höra att han precis hade separerat.
– Hon sa: ”Du är så stilig Markus, du hittar snart en ny tjej.” Då sa en annan kollega direkt: ”Tjej? Han ska ju ha en kille.” Jag trodde faktiskt att alla visste att jag är gay. Men jag trodde väl att jag var mer intressant än jag är (skrattar).
Han beskriver stämningen mellan kollegorna på TUI som familjär.
– Ja, vi är ju ett ganska litet bolag och när vi övernattar någonstans går vi nästan alltid ut och äter middag tillsammans. Det är belöningen efter arbetsdagen.
Trots att pilotyrket ofta väcker nyfikenhet presenterar han sig sällan så.
– Jag brukar säga att jag jobbar inom flyget. Men kommer det fram att man är pilot blir det nästan alltid ett samtalsämne. Och det gör mig ingenting. Jag gillar ju att prata om flyg.
Men hemma finns det däremot inte mycket som avslöjar yrket längre.
– Jag har en modell av ett flygplan i fönstret. Det är nog det enda. Planscherna är borta sedan länge.
Kommer du att flyga tills du går i pension?
– Ja, absolut! Om jag får.
För honom handlar jobbet inte bara om att ta människor från punkt A till punkt B. Det handlar om friheten, variationen och känslan av att aldrig riktigt stå still.
– Varje månad kommer ett nytt schema och jag blir fortfarande nyfiken. Vart ska vi? Vilka ska jag flyga med? Jag tycker fortfarande att det är lika spännande.
Uppdaterad 2026-10-04
