Efva Attling är dubbelt aktuell: ”Jag har blivit en mycket trevligare människa”

Vi sitter på Efva Attlings kontor med utsikt över Riddarfjärden och Stadshuset. Hon sitter bakom sitt skrivbord och dricker sin Nespresso Stockholm och runt oss står vackra glas, parfymer, smycken och ginflaskor som hon varit med och designat. På en vägg hänger ett stort fotografi med George Harrison. Beatles är en av de stora kärlekarna i Efvas liv och hennes smyckeskollektion inspirerad av bandet har namn som ”Here Comes the Sun”och ”Get Back Cuff”.
Framför oss ligger hennes självbiografi, Det finns bara en av mig. Titeln är hämtad från en textrad i klassikern Två av oss, låten som Efva skrev på 1980-talet i gruppen X-Models och som blev en enorm hit i Sverige och resulterade i två guldskivor. Men då kunde hon förstås inte veta att samma ord, flera decennier senare, skulle bli titeln på hennes självbiografi.
Vad betyder raden ”Det finns bara en av mig” för dig idag?
– Att jag har förändrats väldigt mycket. När jag går tillbaka i livet kommer många minnen upp där jag har varit ganska kaxig. Ibland skäms man ju. Men man är så när man är 15. Hormoner och allt det där. Man vill staka ut sin egen personlighet.
Sedan skrattar hon.
– Men jag har blivit en mycket trevligare människa, tror jag.
Det är också en av bokens stora styrkor. Efva försöker inte putsa bort sitt yngre jag. Hon verkar snarare road av att möta henne igen.
– Man förändras ju på sin resa. Många människor kanske tänker ”så där var du då, så då är du så nu också”. Men så är det ju inte. Man förändras.
Förutom på klassåterträffar kanske?
– Haha, jag har bara varit på en klassåterträff. Och där kände jag mig fortfarande yngst (skrattar).
Efva är 74. Hon tränar på gym två gånger i veckan med personlig tränare och har gjort det i 13 år.
– Det är en investering i mig själv och min kropp, säger hon. Jag gör det för min framtid.
Så fåfängan har förändrats?
– Ja. Förut kanske fåfänga var mer ”man ska vara snygg”. Nu är det för att kroppen ska hålla hela livet. Det är bra med rätt dos fåfänga. Man tar hand om sig själv.
Det är lätt att räkna upp Efvas olika roller i livet: hon har varit modell, artist, silversmed, designer, entreprenör, dessutom är hon mamma och fru.
Vilken av dem känner du dig mest hemma i?
– Allihop. Allt det där är ju jag.
Hon ser inte sina olika yrken och roller som separata kapitel, utan som delar av samma resa.
– Hade jag fortsatt att vara silver- och guldsmed efter att jag var 17 och gick som lärling skulle inte mina smycken se ut som de gör i dag. Jag behövde leva det här livet.
Drivkraften är hennes nyfikenhet, man ser alltid ett ”vad finns runt hörnet?” i hennes blick.
– Jag säger ”ja, det där vill jag pröva.” Men det är inte alltid det funkat, men då bryter man ihop och kommer igen.
Och Efva har hela tiden kommit igen och haft nya projekt på gång, testat nya saker och gjort samarbeten med stora företag. När jag läser boken kommer jag på mig själv med att säga ”va?”, ”nämen?”, ”är det sant?” och ”ja just ja”. Vi får höra om samarbeten med H&M som gick från utskällda till hyllade, om de tuffa åren som modell hos Eileen Ford (som skrev, ”I hope this summer you will lose weight” i ett brev till Efva som hon har med i boken), om Madonna, Beatles, Prince, David Bowie, Mick Jagger, om det där Elvis-bröllopet i Las Vegas. Hon skriver om tsunamin 2004 och om sin bröstcancer. Vi får följa med till Gaygames i Amsterdam och till huset i Italien. Det är högt och lågt, allvarligt och superkul, död och fest. Och en hel del självironi.
Du gav ju ut en soloskiva 1998, lyssnar du på den skivan i dag?
– Nej! Fy fan, svarar hon snabbt. Den var skitdålig. Alltså jag har blivit så hånad av mina söner för den där (skrattar).
Efva härmar sig själv när hon sjunger i en av låtarna:
– ”Jag vill ha dig hos mig oh oh”… (skrattar) Och det fanns en video till en av låtarna också, men jag tror inte den går att få tag i längre, men den har ju mina söner visat mig ”kolla mamma…” så skrattar de och säger ”dåligt dåligt”.
Hon skrattar igen.
– Och jag kan inte annat än att hålla med.

I boken berättar Efva även om mötet med Eva Dahlgren. De hade känt varandra genom gemensamma vänner sedan 1980. Eva tyckte först att Efva var ganska enerverande. De hade olika energier, men samma typ av humor och skrattade mycket.
Sedan, en vanlig lördagseftermiddag, hände det där som Efva beskriver som den stora explosionen mellan två människor. Hjärtat rusar, hjärnan kraschar och plötsligt förändras allt.
I dag har de levt tillsammans i 30 år. Och Eva har dessutom varit redaktör för boken.
Hur var det att ha sin fru som redaktör?
– Skitbra. Vi har bara haft kul. Eva strök en historia om Abba som hon tyckte blev lite för mycket kändisgrej. Däremot ville hon att jag skulle stanna längre i vissa känslor. Hon sa: ”Du måste beskriva lite mer känslomässigt här. Bygg ut lite mer.” Men du vet, jag är ju en väldigt snabb person. Korta, snabba meningar. Hon ville att jag skulle brodera lite med känslor.
Eva har beskrivit sig själv som en gräsklippare och dig som en Ferrari. Känner du igen dig i den beskrivningen?
– Ja. Vi är två helt olika personligheter och vi passar väldigt bra. Den ena snabbar på och den andra lugnar ner.
New York blev också en viktig del av Efvas liv som designer. Hon öppnade butik mitt på Manhattan och träffade mängder av människor. I tio år var hon och Eva där innan hon stängde butiken, sålde lägenheten och flyttade hem.
Saknar du New York?
– Nej, inte ett dugg. Men jag saknar en restaurang.
Restaurangen heter Lucien och hon berättar länge om den lilla, trånga restaurangen där konstnärer genom åren samlats.
– Eva och jag sitter på väggen där. Leonard Cohen och en massa andra också. Det är ett hål i väggen, men alla vill gå dit. Och dagens rätt är samma varje dag, året om.
Hon skrattar.
– Och den är jättegod.
New York saknar hon alltså inte. Men minnena därifrån ligger henne varmt om hjärtat.
– Det var fantastiskt att ha en egen takterrass i East Village där jag fick dansa med mina vänner Grace Jones, Philip Treacy och Stellan Skarsgård. Det var en fantastisk resa och så mycket människor jag träffade.

”Det finns bara en av mig” är fylld av bilder. Det är nästan mer bilder än text. Det är medvetet. Efva beskriver sig själv med en formulering från Andy Warhol:
– ”I never read, I only look at pictures.”

Och som om en bokdebut vid 74 inte vore nog, i höst kommer dessutom en uppdaterad version av ”Homo Sapiens”, smycket som i år fyller 30. När Efva gjorde det 1996 hade hon ingen aning om att det skulle leva vidare i tre decennier och bli en klassiker.
– Nej, inte alls. Jag tänkte väl mest att det var bra om jag kunde få jobba med det här ett år (skrattar).
Däremot hade hon en tydlig idé om hur hon ville bygga sitt varumärke. Hon ville inte att hennes smycken skulle finnas överallt, utan på utvalda ställen. Och bakom smyckena skulle det finnas en tanke.
– Jag ville jobba med latin så kunden fick lära sig något också. Det är en bonus. Beauty with a thought.
”Homo Sapiens” fick tidigt en särskild betydelse i gaycommunityt och Madonna bidrog till att göra smycket ännu mer känt.
– Ja, lite hjälp fick jag ju från Madonna, säger hon och ler stort.
Madonna bar bland annat två smycken i en reklamfilm och på ett tidningsomslag och en dag ringde Madonnas assistent och sa att Madonna hade tappat sitt smycke men att hon gärna ville köpa ett nytt.
– Då gillar man det verkligen så det var härligt att få den bekräftelsen. Jag skickade så klart ett nytt direkt.
Med åren har hon dessutom blivit bättre på att inte bry sig om sådant som inte spelar någon roll.
– Du vet, saker som som var viktiga förr, men som är oviktiga i dag. Man kan tänka: ”Fan, släpp det där. Det är inte så viktigt. Gå vidare istället.”
Hon återkommer till ett uttryck som blivit viktigt för henne: ”Tiden kommer”.
– Man ska inte forcera saker. Man ska inte säga att ’tiden går så skynda dig att göra den här grejen’. Nej, vänta nu. Låt det vila. Let it be.
Så länge hon får fortsätta vara nyfiken vill hon också fortsätta arbeta.
Hur länge skulle du vilja jobba?
– Så länge som möjligt. Jag älskar mitt jobb och jag älskar mina kollegor.
Det är fredag eftermiddag. Efva ska vidare till champagnelunch med bokens formgivare för att fira att boken är ute.
Om du skulle lägga till ett nytt kapitel i boken om tio år, vad skulle det innehålla tror du?
– Inte fan vet jag. Jag är här och nu.
Hon skrattar.
– Tiden kommer.