Efter en kort resa med färjan från Ropsten är jag på Tranholmen utanför Lidingö i Stockholm. Jag går upp för en av öns brantare stigar och det känns i benen innan jag når fram till huset, ett vackert hus med utsikt över vattnet. Men så fort jag kommer fram blir jag genast utskälld. Det är taxen Kitty som leker vakthund. ”Såja såja” säger Anna Högkil och Kitty tystnar och hälsar nyfiket på mig. Vi går in i huset, ett hus som är ritat av samma arkitekt som ritade Kaknästornet.
– Det roliga är att man faktiskt ser tornet från ett av fönstren, säger Anna. Det känns nästan som en medveten blinkning från arkitekten.
Anna dukar fram lunch och det är svårt att föreställa sig att det lugn som omger huset idag även rymmer en historia om flera cancerbesked. Först förlorade Anna sin flickvän Gunilla. Sedan miste hon en av sina närmaste vänner, Gittan. Några år senare satt Anna själv på ett sjukhus och fick höra de där orden hon fruktat allra mest.
– Det gick inte att ta in, säger hon.
Gunilla var hennes livskamrat, den hon delade huset, vardagen och framtidsdrömmarna med. När cancern kom förändrades allt.
Anna pratar om Gunilla lika ofta i presens som i dåtid. Sorgen har förändrats med åren, men kärleken finns kvar.
– Gunilla sa uttryckligen att hon inte ville bli bortglömd. Hon var rädd för det.
Och så tillägger hon.
– Men det har hon verkligen inte blivit och jag känner nästan att jag ärvde Gunillas vänner.
Fyra av Gunillas närmaste vänner har fortfarande en gruppchat där Anna numera ingår, de kallar sig ”Fab Five” och där lever minnena vidare, liksom samtalen.
Gunilla var svårt sjuk under lång tid. Smärtan blev allt värre och till slut fick hon avancerad sjukvård i hemmet. Anna minns maktlösheten inför att se någon man älskar tyna bort. Men hon minns också styrkan.
– Gunilla var så lugn och gav inte upp. Samtidigt kämpade hon och i slutet googlade hon efter alternativ medicin och försökte hitta andra vägar.
De hann säga allt de behövde säga till varandra. Det är Anna tacksam för. När de lämnade hemmet för sista gången och Gunilla sagt hejdå till Kitty ville hon inte till sjukhuset. När de satt i båten tittade hon ut över vattnet och sa: ”Anna, jag vill inte. Kan vi inte bara ta båten och åka så långt ut vi kan?”
Längtan fanns där, ut mot havet, friheten och skärgården som hon älskade. Det var också därför hennes begravning senare hölls på Sandhamn. Platsen blev ett sista avsked till den miljö där hon känt sig som allra mest hemma.De sista dagarna när Gunilla låg på sjukhuset så fyllde Anna år och på födelsedagen räckte Gunilla fram ett litet paket med sina smala armar. I det låg ett halsband med en liten stjärna. Några dagar senare somnade hon in.
– Jag höll handen på hennes bröst för att känna andetagen. Jag släppte henne en kort stund, för det var sent på natten och jag sa att det var dags att sova. Då kom sköterskan in och sa: ”Anna… jag tror att hon har gått nu.”
Anna minns att hennes mamma hade sagt att hon skulle öppna fönstret när döden kom.
– Så själen kunde flyga ut. Och när jag kom tillbaka in i rummet kände jag så tydligt att Gunilla inte var kvar där längre. Hon hade lämnat rummet.
Efteråt blev sorgen nästan fysisk.
– Man tappar tid och rum. Ingenting betyder någonting.
Men samtidigt finns Gunilla med henne än idag.
– Jag hör fortfarande hennes röst och hennes förmaningar. Saker hon skulle ha sagt om olika saker.
Det finns till och med ett råd som fortfarande får Anna att le.
– Ja, om jag blev arg på någon och funderade på att skriva ett vasst inlägg i någon Facebook-grupp brukade jag alltid fråga Gunilla först.
Och svaret var alltid detsamma.
– ”Om du måste fråga mig om du ska skriva det, skriv inte.”
Anna skrattar.
– Jag lever lite mer efter det idag.
”När livet blev extra motigt brukade vi säga till varandra: ’sätt på dig kuknäsan och gör det ändå’”
När livet så småningom började hitta tillbaka kom nästa slag. En av Annas allra närmaste vänner, Gittan, berättade att hon hade fått bröstcancer.
– Hon kom hem till mig och berättade det en kväll kort efter Gunillas död.
Eftersom Anna själv redan levde mitt i sorgen blev hon också den person Gittan vågade prata med om allt. De pratade om döden. Om Gittans barn. Om rädslan. Ja, om allt det där som andra människor ofta undviker.
– Jag tror att hon valde mig för att jag inte var rädd för de svåra samtalen.
Gittan kom ofta hem till Anna. De åt middag tillsammans, skrattade och försökte leva så normalt som möjligt. Humorn fanns kvar, även när sjukdomen blev allt allvarligare. När livet blev extra motigt brukade de säga åt varandra att ”sätta på sig kuknäsan och göra det ändå”.
– Det blev en grej att säga så. Och Gittan köpte faktiskt en sån kuknäsa i plast och en dag var det en gubbe på båtklubben på Strandvägen som sprang i kapp Gittan och skulle läxa upp henne för att hon hade kört för fort. Då tog hon upp kuknäsan och satte på sig den och bara tittade på honom.
– Han blev helt paff!
Anna skrattar högt när hon berättar historien.
Gittans cancer spred sig till skelettet och sen gick det fort.
– Jag satt ofta hos henne i slutet på hospice och höll henne i handen. Vi behövde inte ens prata.
När Anna idag åker förbi Gittans hus eller bryggan där de brukade sitta tillsammans tänker hon fortfarande på henne.
– Jag tänker på henne och Gunilla varje dag.
Sedan kom den där hösten 2023.
”Min första tanke var: Det här kan inte stämma. Ska jag gå igenom samma skit som Gunilla och Gittan gjorde?”
En vanlig mammografi. Anna minns fortfarande röntgensköterskan som berömde henne för att hon kom på sin undersökning. Några dagar senare kom kallelsen till kompletterande undersökning.
– Jag fattade direkt. Det här är inte bra.
Biopsin bekräftade det hon redan anat. Bröstcancer.
– Min första tanke var: Det här kan inte stämma. Ska jag gå igenom samma skit som Gunilla och Gittan gjorde?
Tumören opererades bort. Därefter följde ett halvår med cellgifter och sedan strålning.
Hon var livrädd inför behandlingen.
Inte för att hon inte litade på vården. Utan för att hon redan visste hur cancer såg ut inifrån.
– Jag hade varit med Gunilla på så många behandlingar.
Samtidigt överraskades hon av sin egen styrka.
– Man har inget val. Man måste bara bli modig.Hon berättar att hon fick ett råd av en kvinna som också gått igenom en cellgiftsbehandling. ”Kom ihåg att det första du äter efter en cellgiftsbehandling, kommer du aldrig vilja äta mer sen. Så tänk efter vad du äter.”
– Efter min första behandling gick jag ner och tog en ramlösa och åt en semla. Och jag kan säga att sen dess har jag ännu inte ätit en semla…
Hon beskriver vården med stor värme. Kirurgerna, sjuksköterskorna, kontaktsjuksköterskan och onkologerna.
– Jag tycker att jag fick fantastisk vård.
Men det svåraste var kanske ändå inte själva behandlingarna. Det var att säga orden högt.
– Jag har cancer.
Det tog lång tid innan Anna kunde uttala dem. Men när håret började falla valde hon till slut att själv berätta på sociala medier. Då blev det lättare.
Idag återstår fortfarande flera år med hormonbehandling. Helt friskförklarad vill hon inte kalla sig. Men hon lever.
Sedan behandlingen avslutades har hon blivit mer medveten om hur dyrbart livet faktiskt är.
– Jag lägger inte energi på småtjafs längre. Vem som sa vad eller gjorde fel spelar inte så stor roll.
Hon tror även att hon blivit mer tålmodig. Mer empatisk och närvarande.
Det är därför hennes sommarrestaurang på Södermalm fått namnet Lyckan. Lyckan i Tanto.
– När namnförslaget kom upp kändes det så himla självklart. Det kändes som en fin avrundning.
Varje morgon när Anna tar båten över vattnet från Tranholmen till jobbet känner hon samma sak.
– Jag är så jävla tacksam att jag får vara med.
Och när hon kommer hem på kvällen efter en lång dag på Lyckan och bryggan ligger tom händer det att hon kastar av sig kläderna och badar naken under stjärnhimlen.
– Då känner jag bara en enorm tacksamhet över att jag fortfarande får simma omkring här.
Bröstcancer
– Cirka 8 800 kvinnor får en bröstcancerdiagnos varje år i Sverige.
– År 2024 dog 1 328 kvinnor i bröstcancer i Sverige.
– De flesta bröstcancerfall upptäcks i ett tidigt skede, ofta genom den regelbundna mammografiscreeningen. Bland kvinnor i åldern 40–74 år upptäcks ungefär två av tre fall via mammografi innan de har gett tydliga symtom.
– Bröstcancer är den vanligaste cancerformen hos kvinnor och står för cirka 25 procent av all kvinnlig cancer i Sverige.
– Risken att insjukna ökar med åldern och medianåldern vid diagnos är 66 år.
– Tack vare tidig upptäckt och förbättrade behandlingar överlever i dag cirka 9 av 10 kvinnor minst tio år efter diagnosen.
Källa Cancerfonden
Uppdaterad 2026-10-06