”Jag trodde jag var ensam om att vara ensam”

När Justus Wikström skrev några rader om sin ensamhet i en Facebookgrupp för bögar hade han ingen direkt tanke på att starta en diskussion. Han ville egentligen bara sätta ord på något han burit på länge.
42-åringen från Boden skrev om ett liv där kärlek och fysisk närhet nästan helt saknats.
”Det jag saknar mest är kanske inte ens något dramatiskt. Jag längtar efter närhet, kroppslig beröring, trygghet och känslan av att få vara viktig för någon. Att få hålla om någon, somna bredvid någon och slippa bära allting ensam. Det är svårt att erkänna hur ont den sortens ensamhet faktiskt kan göra.
Jag skriver inte detta för att någon ska tycka synd om mig, utan för att jag vill försöka vara mer öppen.”
Kommentarsfältet exploderade.

Män började berätta om sina egna liv. Om år av ensamhet, om rädsla, om att komma ut sent, om dejting som aldrig lett till närhet och om längtan efter något som kan låta väldigt enkelt: någon att dela vardagen med.
Justus skrev dessutom:
”Jag har många gånger försökt förstå varför mitt liv blev så ensamt. En del av förklaringen är nog att jag varit försiktig och mycket selektiv med vilka jag släppt nära. Samtidigt har jag ofta känt mig främmande inför den dejtingkultur och de sociala miljöer som jag mötte som ung.”
Jag tog kontakt med Justus för att höra varför han valde att berätta om sin ensamhet och om reaktionerna.
Du skrev: ”Jag har alltid varit ganska ensam.” Varför valde du att berätta om det just då?
– Jag funderade inte så mycket. Jag har förstått kostnaden av rädsla, epidemier och det förlorade. Det i sig skapar en ensamhet, rädsla och skräck för attachment. När vår tids moderna sätt att leva gör oss allt mer isolerade tänker jag på vad det i realiteten är: en våt filt över ett redan existerande utanförskap.

För Justus handlar det i grunden om något ganska konkret. Att det finns en ensamhet som inte bara uppstår när man råkar vara utan partner eller vänner, utan som också kan ha djupare rötter.
I sitt inlägg beskrev han hur han som homosexuell man ofta känt sig främmande inför den dejtingkultur och de sociala miljöer han mött. Han skrev också att den uppmärksamhet han fått ofta handlat mer om kroppen och sex än om vem han faktiskt var. Till slut hade det blivit lättare att vara ensam än att försöka närma sig den andre.
När du tryckte på ”Publicera”, vad trodde du skulle hända?
– Jag tänkte att vissa saker är tabu att skriva, bland annat allt som handlar om ensamhet och isolering. Någon sitter säkert och gör sig rolig över sådant här. Men det var ingenting jag kunde ta hänsyn till. Jag hade ingen stor plan eller ambition att väcka debatt. Snarare en känsla av att vissa saker måste sägas, även om det innebär att man riskerar att bli sårbar.

Och vad hände?
– Det blev en syndaflod av tårar och sorg. Det är uppenbart att många äldre bögar blir allt mer marginaliserade och ensamma med tilltagande ålder.
Det var kanske det som var mest slående med kommentarerna som följde. Justus hade skrivit om sitt eget liv, men snart började andra män skriva om sina.
En man berättade att ensamheten gjort honom till arbetsnarkoman. ”Då slipper man tänka, bara jobba och sova”, skrev han. En annan beskrev hur rädslan för att inte bli accepterad gjort det svårt att komma nära andra män. Flera skrev helt enkelt att de kände igen sig.
En av männen beskrev en relation som aldrig blivit av och de där små vardagliga sakerna han saknade: någon som lagar mat, hjälper till att bära något tungt eller bara finns där. En annan skrev om trettio år av blyghet, rädsla och känslan av att inte duga.
Justus, var det någon kommentar som gjorde dig särskilt berörd?
– Ja, men det var så många kommentarer så jag kan inte bara välja en, men hade det bara blivit en enda kommentar på det här inlägget hade det varit nog för mig. Mängden är inte viktig.
Det viktigaste för Justus var helt enkelt att någon överhuvudtaget svarade. Att någon läste det han skrev och tänkte: Jag känner likadant.

Ofrivillig ensamhet är ett samhällsproblem, inte bara i Sverige, utan i hela världen. I Sverige bor vi dessutom på ett sätt som internationellt sticker ut. Hela 41 procent av alla hushåll i Sverige är enligt Folkhälsomyndigheten ensamhushåll, men det betyder inte att 41 procent av svenskarna är ensamma, att bo ensam och att känna sig ensam är två helt olika saker, men det säger något om hur det svenska samhället har förändrats.
Vi lever dessutom i ett land där det nästan aldrig har varit enklare att hålla kontakt. Sverige tillhör de länder som ligger längst fram när det gäller digitalisering och internetanvändning. Vi kan skicka ett meddelande på några sekunder, se varandra på skärmen och följa varandras liv i realtid. Den digitala kontakten ökar medan människor i Europa träffas allt mer sällan ansikte mot ansikte.
Vi är mer uppkopplade än någonsin, men det betyder inte att vi känner oss närmare varandra. Och män tillhör de grupper som under senare år fått en tydligare försämring av sina sociala relationer. Sex procent uppgav i en rapport nyligen att de känt sig ensamma ’för det mesta’ eller ’hela tiden’ under de senaste fyra veckorna.
I Japan har ensamhets-frågan till och med fått en egen minister. 2021 utsåg regeringen en minister med ansvar för ensamhet och social isolering, efter att pandemin förstärkt problemen med isolering och ökad psykisk ohälsa.
I dokumentären Ensam i Tokyo, som finns på SVT Play, möter vi människor som lever mitt i en av världens största städer men som ändå beskriver en djup ensamhet. De är omringade av miljontals andra människor, men saknar ändå någon att verkligen prata med. Dokumentären öppnar med en mening av affärsmannen Masato och blir en brutal kontrast till bilden av Tokyo som en pulserande storstad:
”Varje dag blir jag besviken över att ha vaknat. Så börjar mina dagar. När ska jag få vara lycklig?”
Så oavsett om man heter Justus och bor i Boden eller Masato och bor Tokyo så är känslan de beskriver densamma.

Justus, flera i kommentarsfältet beskriver samma längtan som du, inte främst efter sex, utan efter närhet och vardag. Var du överraskad över hur många som kände igen sig?
– Inte alls, eftersom jag förstod att jag rev upp ett sår. Det är viktigt att vi skapar en öppenhet för att tala om isolering och ensamhet bland oss bögar.
I kommentarsfältet finns däremot inte ett enda svar på varför vissa hamnar i ensamhet. Någon pekar på dejtingkulturen. Någon annan på att många kommer ut sent. En tredje berättar att han hittat kärleken först långt senare i livet. En annan skriver att han valt ett annat sammanhang än gayvärlden och där hittat gemenskap.
En man berättar att han kom ut först vid 45 års ålder och att han då upplevde att andra jämnåriga redan hade hunnit långt längre i livet. En annan skriver att han aldrig riktigt känt sig hemma i gayvärlden eftersom många främst verkade vilja ha sex. Till slut hittade han andra vägar till gemenskap och konstaterar att sexualiteten inte behöver vara hela ens identitet.

Har ditt inlägg förändrat något hos dig?
– Hm… Det har nog fått mig att främst känna mig ledsen över att en så stor del av bögarna, faktiskt likt mig, är helt ensamma. Vi behöver lära oss att umgås med oss själva och andra, samt att behandla varandra som de vi är.

Det viktiga i Justus inlägg är kanske inte att någon till varje pris måste hitta en partner. Och inte i att ensamhet är ett personligt misslyckande. Utan behovet av att faktiskt kunna prata om den. För i kommentarerna finns även en hel del hopp. Någon skriver till Justus att han gjort helt rätt som vågat vara öppen. En annan konstaterar att det redan finns människor i kommentarsfältet som han skulle kunna börja lära känna. ”Ingen ska vara ofrivilligt ensam”, skriver en av dem. Och kanske är det just det som hände när Justus tryckte på ”Publicera”. Han blev inte mindre ensam, men plötsligt visste han att han inte var ensam om att känna sig ensam.

Justus, om du fick säga en sak till någon annan bög som sitter ensam och känner igen sig i det du skrev, vad skulle du säga till honom?
– Jag skulle säga: tro inte att du är ensam om att känna så här, även om det verkligen kan kännas så. Jag försöker själv hålla fast vid att livet inte behöver vara färdigskrivet bara för att vissa saker inte har blivit av. Och kanske är det också därför vi behöver våga prata mer öppet om ensamhet bland homosexuella män.

Folkhälsomyndigheten tog i juni 2025 fram en nationell strategi för att förebygga ensamhet och skapa god gemenskap i befolkningen.