En inspelning av ett telefonsamtal från den 18 maj 1996 spelas upp över scenen. Programledaren Kent Finell ringer den 11-åriga Sanna Nielsen för att gratulera henne till andraplatsen på listan med Till en fågel. Här sätts startpunkten för en sprudlande och självsäker artistkarriär som nu sträcker sig över 30 år.
Snabbspolning till nutid, och Sanna kliver upp på scen med Waste Your Love från årets Melodifestival, en glittrig poopfavorit för många HBTQ:s.
– Jag ville dela den här viktiga milstolpen med fansen som har stöttat mig hela vägen, det är mitt sätt att tacka för all kärlek de har gett mig, säger hon från scenen.

Vi får ta del av hennes personliga favoritlåtar, men också duetter med gästartister som Ola Salo och Linnea Henriksson. Publiken sjunger med i varje låt och skrattar åt hennes humoristiska anekdoter. Och tv-rutinen talar sitt tydliga språk: Hon skulle utan problem kunna sälja slut en stand-upföreställning.

Mellan låtarna delar Sanna Nielsen med sig av flera personliga berättelser till publiken, bland annat hur hon träffade sin make, gitarristen Joakim Ramsell, som står med henne på scenen:
– För 18 år sedan träffade jag en fantastisk man. Han hade långt hår, slitna jeans, svart skinnpaj och så hade han en Gibson-gitarr hängandes på ryggen. Alltså, sexigt. Jag föll liksom pladask för honom. Det var faktiskt lite som när Sandy mötte Danny, ni vet, i Grease.

Sanna Nielsen vågar också närma sig det smärtsamma: Hur hon blev mobbad i skolan och kroppskomplexet det gav upphov till.
– Den absolut vanligaste frågan jag fått genom hela min karriär är inte ”Vad inspireras du av?” eller “Vad heter ditt nästa album?” utan “Okej Sanna, men hur lång är du egentligen?”. By the way så såg jag ut så här under hela min högstadietid. Jag kände ofta att jag ville vara någon annan. Men jag skrev faktiskt en låt om det här i vuxen ålder, när alla känslor hann ikapp mig och jag insåg att jag inte längre var den där osäkra Sanna. Så idag är jag stolt över samtliga centimeter. Och vet ni vad? Det är ganska skönt att se ner på sina demoner.

Sanna Nielsen står stark helt ensam på scen, utan scenografi, och fyller varje vrå av konsertsalen med sin röst. Inte en falsk ton, inte en falsk känsla. Det är inget vi inte redan visste, men det är en ren njutning att uppleva. En modifierad textrad från Waste Your Love känns väldigt träffande: ”The stars above say she’s meant to shine”

Anton Isiukov















Foto: Anton Isiukov