25-åriga Lema Yurt lämnade Robinson häromveckan. QX ringde upp Lema, som just nu är på semester i spanska Torrevieja, för att sammanfatta Robinson-tiden.

Hur sammanfattar du ditt Robinson-äventyr?
– Det var en väldigt intensiv upplevelse. Känslor, konflikter och upplevelser kändes starkare på ön än vad de gör här hemma. Det blir liksom som en egen värld där tiden står still. Men med det sagt är det viktigt att komma ihåg att upplevelsen på plats var på riktigt och det var så jag kände.

Ångrar du något?
– Jag är tacksam och stolt, och det var en utmaning jag ville testa. Det var inte lätt, och vissa situationer påverkade mig mer än jag trodde. Det blev en resa efter programmet. Det blev påtagligt att folk engagerar sig. Fått så mycket fina hejarop och meddelanden. Viktigt att komma ihåg att upplevelsen på lats var på riktigt. Jag bär med mig en egen resa dr jag inte självklar och accepterad extra könslog för hur människor behandlar varandra utifrån en oerhört begränsad bild. Men stolt att jag vågade gå in, stod upp för mig själv. Glad att jag hade CO där. Träffade Martin och Anders vann imminitetstävling. Fina upplevelser.

Känner du att du blev skildrad rätt?
– Ja det skulle jag säga. Jag står upp för när jag inte tycker att saker känns rätt. Men jag var väldigt låg i programmet, till skillnad från den jag är hemma där jag nästan är FÖR mycket. Men där var jag nere och ledsen. Jag kände mig utanför, både jag och Carl-Oscar delade den upplevelsen och så sas saker som påverkade oss.

Hur menar du?
– Det var en del kommentarer kring vår sexualitet och det var inte så roligt. Jag har inte haft en lätt bakgrund när det gäller sexualiteten, så det blev påtagligt när man är i sina tankar 24 timmar om dygnet. Men det är 2026 och man kan inte längre försvara sig med att ”jag har jättemånga kompisar inom HBTQ”. Det ursäktar inte olämpliga kommentarer och påstådda skämt, för det är inte roligt. Vi tog upp det här själva i lägret och med produktionen, och visst vissa kommentarer slutade. Men man blev extra utsatt eftersom man gått till produktionen, för då sågs man som en tjallare. Det blev ord mot ord. Men jag fick ovärderligt stöd i produktionen där jag vågade vara sårbar och öppna upp mig. Men det är synd att våra upplevelser förminskas så här i efterhand. Tittarna ser ju inte allt.

Du valde att lämna programmet?
– Ja. Jag mådde väldigt dåligt och det blev gradvis värre. Men slutpunkten handlade inte om det mentala, utan mer att immunitetstävlingen där det hände något med min rygg. Jag har skolios och höll ut så länge att jag inte kunde röra mig för att jag hade så ont. Jag kollade upp det, men blev till slut paranoid kring att det skulle bli värre. Jaghar levt med skolios i hela livet, så jag ville inte riskera att det blev värre. Smrtan gjorde också att mitt humör blev sämre  trots att situationen i lägret blev bättre när det andra laget kom in.

Har du kontakt med någon idag?
– Jag har såklart koktakt med Carl Oscar, men några av ”nord”-tjejerna Sonja och Hanna. Det känns fint att upprätthålla kontakten, och det är som med andra arbetsplatser där man klickar med vissa och andra inte.

Vad händer nu för din del?
. Det är fullt fokus på att få klart masteruppsatsen och försöka ta sig ut i arbetslivet. Och så ska jag och min fantastiska flickvän fortsätta att upptäcka Stockholm.