Var blev ni av, ljuva drömmar?

Så börjar refrängen i Monica Zetterlunds låt med samma namn, skriven av Tage Danielsson om hans desillusionering med socialdemokratin. Som bög i aldrig förut så ängsliga Stockholm är det lätt att tolka texten annorlunda idag.

När vi sökte oss till Stockholm på tiotalet så blåste förändringens vindar. Den gamla heteronormen skulle störtas och varje garderobsdörr med den. De gamla hjältarna hade gett oss queer rätt på pappret men vi förstod att rätten förblev abstrakt om vi inte också levde den. När vi lämnade hemmen så klädde vi oss för att finna varandra. Bror, syster, här är jag! Vi bar läder på jobbet och pärlor när vi gick hem. Talade högt om såväl älskare som extravaganta fester och nåde firman som inte donerade till Pride!

Sedan dess har de reaktionära vindarna blåst bort regnbågsflaggorna i stadsbilden och de gamla visionerna med dem. Jag hör brodern på bögklubben deklarera “vi vill inte att folk vet vad som pågår här” och för en chockartad sekund är jag osäker på årtiondet. Plötsligt står en hel generation prussiluskor redo att åma sig över våra degenererade levnadssätt. Här i QX så menar Benjamin att Pride minsann är perverst och Rami att cruising är äckligt. Vi har ju appar nu och behöver inte vara till besvär för majoritetssamhället längre. Och så bekvämt förresten! När det tryter så kan vi ju åka på weekend till London för att leva ut ändå.

Vare sig vapeniserat av rasistiska SD-bögar eller homofoba tenderqueers så är strategin bekant. Genom att slänga oss andra under bussen hoppas man sålla sig till den krympande skaran acceptabla. ‘En av de bra’. Medan väggarna kryper allt närmare inpå ska man på så vis förskonas eller köpslå om de närmastes villkorade kärlek.
Men det är ett vågat drag. Assimileringspolitiken har varit en ständig följeslagare inom rörelsen men trots alla år av eftergifter har man av omgivningen aldrig riktigt slutat betraktas som något annat än kuksugare.

Vi talar ju gärna om Stockholm som en toleransens stad i Europa men skrapar man på ytan får man snabbt ett annat intryck. Systern som månglar regnbågscertifikat för Stockholm Stad vill inte kännas vid att en av verksamheterna hon upphöjer är homofob. Och nu när man öppet deklarerar att ingå regering med våra antagonister så låtsas partiernas HBTQ-förbund att det regnar. De misshagliga typerna i SLM, stans tveklöst stoltaste fjollor, relegeras numera av Stockholm Pride längst bak i paraden. Sponsorerna måste ju fram och ser förresten inte barn på?

Vi är alltså rätt dåliga på att stå upp för varandra här i Sverige och därför är det inte konstigt att osolidariska frön gror även bland våra syskon. Prussiluskornas svepande pekpinnar om vem som är en bra respektive dålig queer präglar till och med nattlivet. En vän iklädd latex blev nyligen uppläxad av en bartender på en av våra vacklande bögklubbar. Ja, så olämpligt! Det var väl ändå för mycket? Här i toleranta Stockholm får man vara hur bögig man vill så länge man har den goda smaken att vara det hemma.
Kanske är det därför de som man stundtals ser leva öppet i Berlin åter tar på sig masken när de far hem igen. “Mina vänner behöver inte veta”, säger en bekant i lädersvängen. “Det är ju ändå privat”.

Men kan man verkligen pynta en garderobsdörr med några solkiga weekendresor till Berlin? Idén om en frigörelse bakom stängda dörrar är i bästa fall futtig. För om det nu är en homonormativitet de så desperat vill ha, utan perversiteter, drag, eller cruising, hur kommer det sig att densamma prussiluskor också reser utomlands för att undgå den? Även fast de inte vågar hälsa så möter vi ju deras kuvade blick där i Schöneberg eller Soho och i mörkerrummen om natten. I tiotalets tidsanda ifrågasätter jag därför vad queer rätt egentligen är värd om vi ändå prompt ska begränsa oss till en skenbart heterosexuell livsstil.

I hopp om att inte jag också ska tappa tron så vänder jag mig återigen till Monica Zetterlunds sång och Tage Danielssons avslutande ord. Det hoppas jag att prussiluskorna också gör; det tror jag skulle göra oss alla lyckligare.

Vi som satts att leva i besvikelsens epok
– ja, vad gör vi nu? Vad ska vi tala på för språk?
Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt
Tro på det vi trodde på – trots allt.