När Ryssland med Putin och patriark Kirill i spetsen började utse homo-, bi- och transpersoner till farliga förförare av barn för att till slut kalla den ”internationella hbtq+rörelsen” som ”extremistisk” var bland de första aktiviteterna den att förbjuda regnbågsfärger.

Det har nu några år senare kommit allt fler absurda exempel på hur regnbågsfärgerna med alla medel skall gömmas undan och suddas ut. 2024 dömdes t.ex en ung kvinna i Nizjnij Novgorod till fem dagars ”administrativ” arrest för att ha haft örhängen i regnbågsflaggans färger. Denna helt vansinniga förföljelse fortsätter och tar sig allt grövre uttryck.

På ryssvänliga social medieinlägg, liksom vid högerextrema och religiösa anti-hbtq-demonstranter i östra Europa, visas ofta en symbol där en mamma och pappa håller upp ett paraply över sig själva och sina två barn. Paraplyet skyddar mot regnbågsfärgerna som rinner ner över dem. Dessa bilder och kampanjer mot regnbågsfärgerna pumpas ut i statligt styrda medier i Ryssland, liksom tidigare i Polen och Ungern och via alla sociala medieplattformar.

I afrikanska stater som Uganda har USA-baserade evangelistiska lobbyorganisationer med många miljoner i bakfickan kampanjat mot regnbågsrörelsen och våra färger. Dessa ”kristna” hat-grupper har också lyckats med att få dödsstraffet infört i Uganda. Nu driver de på i resten av Afrika.

Kampanjerna med ursprung hos högerradikala nationalistgrupper har även letat sig in i västra Europa där regnbågsflaggan gjorts till en symbol för en påstått radikal vänsterideologi. Att hävda att regnbågsflaggan står för mänskliga rättigheter, att all kärlek är bra kärlek, att transpersoner skall ha rätten att definiera sig själva och få leva i frid och trygghet omtolkas till att ses som radikal vänsterextremism.

Jag har länge fascinerats av hur Prideparader, där tusentals samlats under regnbågsparaplyet på både små och stora orter, är så mångfacetterade. Jag har imponerats av hur vänsterpartister och moderater går efter varandra med lika breda leenden. Hur de som försvarar värdmödraskap går i samma parad som de som motsätter sig surrogatmödraskap.

Jag har verkligen fascinerats av hur militärer och poliser i uniform under lång tid kunde gå stolt och opåverkade av att radikala vänstergrupper också fanns på plats, där poliser och militärer knappast står högt i kurs. Den lösning som Stockholm Pride haft, till skillnad från en lång rad festivaler i Norden och Europa, att låta Queers for Palestine gå med liksom den israeliska ambassaden, på senare år gruppen Queers from Israel, har jag sett som en enorm styrka. Fascinerad av att det faktiskt fungerat. Att rörelsen varit mogen nog att förstå att det är denna bredd som gjort oss så starka.

Visst har radikal vänster velat förbjuda poliser att gå med, försökt stoppa deras medverkan till och med fysiskt, men den breda rörelsen liksom publiken har fattat budskapet och hyllat uniformerade polisers medverkan.

Regnbågsflaggan, trots alla nya versioner och identitetsflaggor med helt andra färger i ränderna, är en flagga du kan bära trots allmänpolitiskt, och till och med hbtqi+politiskt, helt olika ställningstaganden. Det är vår styrka, men en styrka som lätt kan punkteras.

Styrkan är budskapet om att det som vår regnbågsrörelse i sin mångfald arbetat för handlar om grundläggande mänskliga rättigheter.

Att kommuner och regioner, kyrkor och synagogor, bredden av politiska partier och en lång rad företag använder regnbågsflaggan och dess färger utifrån sina egna utgångspunkter har varit en markering om enighet kring grundläggande demokratiska värderingar om alla människors lika värde.

Kampanjerna mot regnbågsflaggan, inspirerade av högernationalistiska och religiösa grupperingar, som hävdar att kunna älska den man vill i trygghet inte handlar om mänskliga rättigheter, har nu fått fäste även i Sverige. I flera regioner och kommuner har först och främst lokala politiker från Sverigedemokraterna med full kraft motsatt sig att låta flaggan hissas under pågående Pridefestivaler eller vid IDAHOT-dagen den 17 maj. Idén att flaggan symboliserar grundläggande värderingar i ett demokratiskt samhälle ersättas med påståendet om att dessa värderingar är politiskt färgade.

När frågan debatterades i Trelleborg inför festivalen i slutet av juni, sa kommunstyrelsens ordförande, Mathias Andersson (SD) att han inte ville se flaggan hissad men att han skulle gå med i Prideparaden. Logiken bakom detta var att flaggan symboliserade en ”vänsterinriktad rörelse” men i paraden kunde han gå med för att visa stöd för homo,- bi- och transpersoner. I Region Gävleborg fick den kristna tankesmedjan Claphaminstitutets minst sagt hårt vinklade rapport om Pride som ett hot mot folkhälsan (!) uppbackning av Sverigedemokraternas Anna Sundberg.

I Totalförsvarets forskningsinstituts kartläggning av hbtqi-fientlighet i digitala miljöer beskrivs budskap om att Pride och regnbågsflaggan står för vänster och ”politiska jippon” som det största ämnesområdet. Att banka in budskapet att Regnbågsflaggan inte handlar om mänskliga rättigheter utan om ”vänsterextremism” och hot mot ”folkhälsan”, har delvis lyckats.

Ett uppenbart tecken på det är att poliser numer inte får bära uniformer i Prideparader.

Även om tidigare Pridehetsare inom SD som tidigare talmannen Björn Söder liksom Orbán-kramaren Kenth Ekeroth fått munkavle av partiet i dessa frågor så är det de facto från det hållet, i allians med religiösa grupper, som regnbågsflaggan och vår rörelse för mänskliga rättigheter har attackerats. Helt uppenbart inspirerat av hatet i östra delarna av Europa och USA-baserad evangelism.

Det är viktigt och befriande i ljuset av de attacker som nu haglar att statsminister Ulf Kristersson (M) pryder Sagerska huset med regnbågsflaggor under Pride och att Öppna Moderaters förbundsordförande Joakim Storeide till QX säger att han ser regnbågsflaggan är en högersymbol. De har såklart precis lika rätt som att socialdemokrater nog ser den som en vänstersymbol.

För regnbågsflaggan symboliserar den grundläggande mänskliga rättigheten att älska den man vill och rätten att uttrycka sin könstillhörighet i frihet och trygghet. Orkar vi, trots olika åsikter och ingångar, hålla fast vid det kommer garanterat Putin inte lyckas.