Det har nu gått ett år sedan Sverige införde den så kallade könstillhörighetslagen. Lagändringen innebar bland annat att åldersgränsen för att ändra juridiskt kön sänktes från 18 till 16 år, med vårdnadshavares godkännande. Dessutom behövs inte längre en diagnos om könsdysfori, det vill säga att man upplever lidande för att könsidentiteten inte stämmer med det kön man föddes med. Personer som fyllt 16 år kan nu ändra det juridiska könet i folkbokföringen efter en förenklad bedömning.
Lagen innebär även en förändring kring könsbekräftande kirurgi. Innan har det krävts tillstånd från Socialstyrelsen för att få göra en sådan operation, men det kravet har tagits bort i och med att lagen trädde i kraft.
Det är knappast någon hemlighet att Sverigedemokraterna varit, och är, starka motståndare till detta. Och kritiken mot oss har inte låtit vänta på sig. Många har anklagat oss för att vara transfobiska och menar att vi vill beröva ungdomar deras grundläggande rättigheter.
Vår bild är snarare att stora delar av transrörelsen tycks ha svårt att hålla två tankar i huvudet samtidigt; att värna individens rätt att själv bestämma sin identitet, samtidigt som man har respekt för att en 16-åring i puberteten inte är mogen nog att fatta livsavgörande och irreversibla beslut om sin egen kropp.
Framför allt är detta något som har drabbat unga flickor, vilka utgör en majoritet av de som söker hjälp för könsdysfori. Enligt en tidigare rapport från Socialstyrelsen ökade antalet av könsdysfori bland 13–17-åringar som registrerats som flicka vid födseln med drygt 1 500% på drygt 10 år. Denna extrema ökning borde rimligen ha manat till eftertanke, men trots detta har frågorna från stora delar av transrörelsen lyst med sin frånvaro.
Ett vanligt argument bland de som förespråkar de lättare reglerna är att det ändå är så pass få personer som ångrar sin transitionering. Men på vilket sätt är det en tröst till de unga som känner sig stympade av den skattefinansierade vården? Hur hjälper det argumentet alla de tjejer och kvinnor som genomgått mastektomi (där man opererar bort brösten) i ung ålder, och som sedan ångrat sig?
Beträffande frågan om juridiskt kön kan det vid första anblick se ut som att det inte borde göra någon större skillnad. Men vi vet av erfarenhet att detta allt som oftast är det första steget i att transitionera, samt att ribban för fysiska ingrepp är lägre efter att det juridiska könet väl har ändrats.
Det är enligt vår mening helt uppenbart att vårdens ensidiga fokus på att bekräfta personens, vid tillfället, upplevda identitet – och utifrån det rekommendera livsförändrande och ofta oåterkalleliga ingrepp – innebär alltför stora risker för den enskilde ungdomen. Könstillhörighetslagen bör förpassas till historiens papperskorg där den hör hemma, och det bör även utredas en ny, höjd åldersgräns för att få genomgå könsbekräftande kirurgiska och medicinska ingrepp.
Vi står även fast vid vår tidigare uppfattning att de personer som uppmanats transitionera i ung ålder och som senare ångrat sig – med permanenta fysiska och psykiska men som följd – bör få upprättelse. Regeringen bör därför utreda frågan om skadestånd till de som fått sina liv förstörda genom att tillåtas genomgå hormon¬hämmande behandlingar och irreversibla kirurgiska ingrepp i unga år.
Alla människor har rätt att själva bestämma sin egen identitet. Det betyder dock inte att staten ska främja eller möjliggöra för tonåringar i puberteten att genomgå livsförändrande ingrepp som de senare riskerar ångra.
