Mordet på Fadime skapar oro bland homosexuella

Fadime var en av de många modiga kvinnor som vågat stå upp mot en uråldrig syn på en patriarkalt uppbyggd familj och ett förtryckande samhälle. Förespråkare för mannens rätt över kvinnan liksom synen på ett samhälle styrt av despoter lever och frodas mer än väl idag.
På något naivt sätt har medborgare i de västerländska demokratierna trott att vi lämnat de feodala samhället bakom oss – inte bara här utan i hela världen.
Vi ser den svenska filmen ”Driver Dagg faller regn” på matinéföreställningarna – En film om den olycksalige Jon och bondflickan Marit som blir förälskade. Vi blir arga över Marits stränga och oresonliga far Germund som hotar att döda Jon och förskjuta sin dotter. Vi förfasas över hur hatet och rädslan för att skämmas ut på byn gör pappan närmast galen. Vi ser hur kvinnor vill upprätthålla de gamla strukturerna men vi ser även det lyckliga slutet när kärleken till slut segrar.
Precis som med den kurdiska familjen om det inte vore för det katastrofala slutet för Fadime.
Vi ser Romeo och Julia eller West Side Story och upprörs över samma vansinne som Fadime tvingades leva i – patriarkala strukturer, klan, ”kultur”, tradition och stam som gör före individen.
Och vi engagerar oss för att vi tills nyligen varit en bondenation fullt ut kan identifiera oss med konflikten i Fadimes familj. Detta är vår konflikt som vi tills nyligen levt i.

Religionen är ett opium för folket sa Karl Marx. Och han var en klok man. Men kanske skall man modifiera uttalandet och säga att religionen kan vara ett opium för folket. I Livets Ord/Taliban/Shas-parti termer blir religionen ett opium för att upprätthålla förtryck och vidmakthålla den bestående makten. Med religionens hjälp försöker mörka krafter i form av ayatollor och klan-ledare i stort och smått återta eller behålla makten över individerna.
Den fria människan uppfattas som det största hotet.
Igår ringde ”Ahmed” till QX redaktion. Han är från Turkiet och lever ett dubbelliv i Sverige. Gentemot sina ”landsmän” är han smygis. Han skulle aldrig våga berätta att han blir förälskad i män.
– De skulle frysa ut mig från gemenskapen, berättar han.
Han kommer från en turkisk storstad och har inte sin familj här – så att han lever ensam ses som ett utslag av hans storstadsegenhet.
– Men många vill att jag gifter mig och de erbjuder sig till och med att betala alla omkostnader för bröllopet.
Förutom oron för vänner fruktar han även för sitt arbete. Han jobbar med ungdomar och vet att svenska lagar skyddar honom mot att avskedas på grund av hans sexuella läggning.
– Men får de veta att jag är bög kommer de tvinga arbetsgivarna att avskeda mig, de hittar på något skäl, säger han och är märkbart oroad.
”Ahmed” vill vara öppen men vet att priset blir oerhört högt – ”se på Fadime”, säger han allvarligt.
– Jag är inte rädd för nynazisterna, det är mina ”landsmän” jag fruktar, säger han och uppmanar gayvärlden att börja bry sig om de som lever i hans situation.

Självklart är det inte så att alla med rötter i Kurdistan, Turkiet, Libanon eller Somalien upprätthåller den patriarkala förtryckande familjesynen. Självklart är det inte så att alla ”muslimer” är strängt troende – lika lite som alla ”kristna” är det. Tvärt om har en stor del av dem som flytt undan sina hemländer just flytt från ett religiöst förtryck och totalitära synsätt. Men mordet på Fadime visar att många unga kvinnor lever på ett sätt som vi aldrig skulle acceptera etniskt svenska flickor – då är det inget annat än rasism och främlingsfientlighet att blunda för Fadime och hennes medsystrar.
Det är hög tid att gayrörelsen i landet med kraft tar tag i situationen för bögar, flator och transpersoner i patriarkala familjer och prioriterar engagemanget för dem. Grupper som ”Blattepojkarna” och ”Blatteflickorna” inom RFSL-Stockholm stöd, liksom den nu internationella rörelsen Homan, för persisktalande homosexuella, är goda exempel på verksamheter som bör få samhällets och hela gayrörelsens.
Sverige är inte ett homogent samhälle och den mångfald vi idag har är en tillgång för vårt land. För att upprätthålla och stärka mångfalden måste vi i alla lägen fortsätta att kämpa för individens rätt att välja sin egen väg – mångfald innebär att inte i något läge acceptera förtryckande och patriarkala familje- eller samhällsstrukturer.
Mordet på Fadime har väckt upp oss till insikten om att det främsta uttrycket för rasism och främlingsfientlighet är att sluta kämpa för alla individers rätt att välja sin egen väg oberoende av deras kulturella eller religiösa tillhörighet. Stammen, ”kulturen”, religionen, ideologin eller klanen får aldrig gå före individens rätt.

Publicerad: 2002-01-25 18:53:36