För rätt många år sedan var jag en av spelarna i Sveriges första homolag i rugby – Berserkers. Tanken, mer än att vi skulle vara ett gäng homosar som jagade bollar, var att skapa ett rum där den där klassiska locker-room-jargongen inte fanns. Inget av det fjoll-, tjej- eller bögsnack som får så många av oss att rygga inför lagsporter och kanske sporter över lag. Öppet och bekvämt för alla, ett tryggt rum helt enkelt.

Emellanåt verkar det vara svårt att förklara vad ett tryggt rum är och än mer varför sådana behövs. Eller kanske är det en ovilja att förstå. Oavsett verkar bilden av någon slags emotionell snuttefilt eller kollektiv kumbaya-session där vi alla håller hand, svår att tvätta bort. Snarare handlar just trygga rum om allt från att få ta en paus från de där vardagliga fördomarna som man så lätt stöter på till att kunna känna sig trygg från hat, hot och våld. Som kvinna, invandrare, hbtqia-person, jude eller muslim är det säkerligen något man relaterar till i dagens samhälle.
”…att jag som gay kände att det inte var en trygg miljö för mig.”, berättade Ben Baby, som leder gayhockeyligan TGHA i Kanada, nyligen i en intervju med QX och jag förstår precis vad han menar. För mig handlade det om den där blyga, lite runda killen som var kortast i klassen och hellre lekte med My Little Pony. De få gånger han vågat sig ut på en spelplan eller in i en match var han alltid sämst eller bara för annorlunda. Fotboll och Barbies verkade liksom inte matcha. Det handlade aldrig om att bli någon annan utan om att just få vara precis den jag var oavsett var jag var.
Ett av de starkaste minnena från min tid som rugbyspelare var min första match. Hur cool jag kände mig i matchkläderna och munskyddet, nerverna och adrenalinet. Den dagen hade jag bjudit in min mamma som fick sitta i publiken medan hennes yngsta son skulle tackla män och bollar. För en gång skull utanför sänghalmen. Laget vi mötte bestod av garvade machotyper som såg ut som jättar på steroider. Det var som att maskuliniteten osade ur dem. Våra totala motsatser. En maskulinitet som var mig bittert bekant.
”Släpp mig jävla bög!” skrek en av motspelarna när jag med en välriktad tackling fick ner honom på marken. Just där och då, mitt i allt adrenalin, var jag nog lika oberörd som van. Jag hade hört det förut och skulle få höra det otaliga gånger om. Som bög var det helt enkelt min verklighet. En verklighet som jag visserligen hade fått ta en välförtjänt paus ifrån men där jag nu åter tagit ett steg utanför det trygga rum som mitt lag utgjorde.
Vi förlorade den dagen. Med hur mycket minns jag inte. När jag efter slutsignalen sprang fram till min mamma var hon blek och hade en förfärad uppsyn. Kort därefter kom tårarna. Hon hade hört vartenda skällsord, bögskämt och fjollramsa inte bara från planen utan från läktaren där hon själv satt. Under de 80 minuterna som matchen pågick hade hon vandrat i mina skor, fått känna det jag kände. Jag ångrade att jag tagit dit henne, att jag inte tänkt på hur illa det kunde gå. ”Jag är stolt över dig”, sa hon plötsligt mellan tårarna. Jag kramade om henne hårt och länge innan vi tysta gick hem.
Vi kanske förlorade den dagen, mitt lag och jag, men det kändes inte så. Jag gjorde något jag aldrig hade vågat tack vare ett lag jag aldrig hade haft. Ett tryggt rum jag inte bara hade saknat utan även behövt.

Daniel S Ogalde