Regeringen presenterade nyligen direktiv till en utredning för att ta fram förslag till en anmälningsplikt. Offentligt anställda, lärare och sjukvårdspersonal ska istället för att fokusera på sitt viktiga arbete bli skyldiga att undersöka personers rätt att vara i landet och att ange personer till polisen och Migrationsverket. Förslaget är problematiskt på många sätt och som flera debattörer varit inne på riskerar det även att strida mot Barnkonventionen.

En av de största tillgångarna vi har i Sverige är tilliten mellan människor och mellan medborgarna och staten. Om systemet med angivare går igenom riskerar tilliten att försämras men problemet är att en ny lagstiftning på det här området riskerar att öppna Pandoras ask. För vad hindrar att lagen inte utvidgas till fler misstänkta brott eller problem i samhället? Det är knappast en rimlig ordning att folk enligt lag ska vara tvingade att rapportera in sina grannar, sin familj eller bekanta till polisen eller andra myndigheter. Tankarna går snarare till auktoritära regimer och övervakningssamhällen.

Men vad som inte är lika känt i debatten är att förslaget också är problematiskt ur ett hbtqi-perspektiv. Detta eftersom vi i Sverige inte har en rättssäker hantering av asylsökande hbtqi-personer. Två omfattande granskningar av asylfall har gjorts av RFSL vilka båda visat på stora brister.

Den svenska lagstiftningen är i grunden bra, men tillämpas på ett orimligt sätt av Migrationsverket och migrationsdomstolar.
Granskningarna visar att rättsprövningen inte är enhetlig. Två identiska fall kan bedömas helt olika av två domstolar eller olika asylprövningsenheter hos Migrationsverket. Problemet är ofta att Migrationsverket inte tror på den asylsökande, utan fokuserar på förlegade resonemang om hur en hbtqi-person ska tänka, vara och resonera för att kvalificera sig som hbtqi-person.

Migrationsverkets stereotyper av hbtqi-personer stämmer dock inte med verkligheten. Trots att personer i många fall lever i samkönade relationer och har varit aktiva i hbtqi-organisationer, uppfyller de inte Migrationsverkets regler. Andra fall handlar om personer, som kommer från länder där man ser helt annorlunda på hbtqi-personer än vad vi gör i Sverige, inte initialt åberopat förtryck som hbtqi-person. Då anses de av Migrationsverket inte som trovärdiga.

Resultatet idag är att hbtqi-personer ofta får felaktiga avslag på sina ansökningar om asyl, och en del av dem blir istället papperslösa i Sverige, då alternativet många gånger är utvisning till hemlandet, med risk för förföljelse, tortyr och i värsta fall död på grund av deras sexuella läggning. Sverige utvisar fortfarande exempelvis ugandier, trots att landet nyligen infört dödsstraff för hbtqi-personer.

Att lärare, sjukvårdspersonal och andra i praktiken ska tvingas ange hbtqi-personer till Polisen och Migrationsverket och få på sitt samvete att dessa personer senare kan förföljas och i värsta fall dö i sitt hemland kan inte vara regeringens mening.

Personer som bär vårt gemensamma bästa, som lägger grunden till våra barns framtid och som hjälper sjuka medborgare ska fokusera på just det.
Sverigedemokraterna och regeringens förslag till lag riskerar istället att bli en samvetssmocka mot Sveriges lärare och sjukvårdspersonal. Det är dags att regeringen tänker om.