HBTQ-rättigheter bör ingå i biståndsstrategier

Om krav på HBTQ-rättigheter skulle ställas på de länder som får bistånd och bistånd skulle dras tillbaka i brist på sådan lagstiftning, så menar Hans Linde (V), som sitter i utrikesutskottet och även är sitt partis talesperson i HBTQ-frågor, att länderna skulle ta det som ett kolonialistiskt agerande. Men både Vänsterpartiet och resten av riksdagen sprider samtidigt gärna Sveriges syn på kvinnors och barns rättigheter genom biståndet. Varför ska HBTQ-rättigheter behandlas som om det är mindre värt och viktigt?

I EU-nämnden har vice ordförande i utrikesutskottet, Karin Enström (M), och ledamoten Niklas Wykman (M) drivit på för att homosexuellas rättigheter ska tas upp i biståndet till Palestinska myndigheten och utrikesminister Margot Wallström har så sent som förra året svarat att ”det är en viktig fråga”.

Homosexualitet (åtminstone manlig sådan) är kriminaliserat i Gaza och terroristorganisationen Hamas som indirekt styr där fortfarande kräver att sharia fullt ut ska införas och dödsstraff för homosexualitet. I de palestinska områdena på Västbanken är det formellt inte kriminaliserat enligt jordansk lagstiftning, som råder där sedan området var ockuperat av Jordanien men homosexuella diskrimineras, tvingas leva i det fördolda och rättssäkerheten är låg. Rapporter om viss tortyr mot homosexuella i palestinska fängelser har förekommit. De som kan flyr till Europa eller till en illegal vistelse i Israel.

UD:s kabinettsekreterare Annika Söder sade i november förra året i EU-nämnden: ”Vad gäller HBTQ-personer är det tyvärr lagstiftningsmässigt ganska illa både på Gaza och Västbanken. Med den starka ställning som Sverige har i förhållande till den palestinska myndigheten och tjänstemannaregeringen kommer vi självklart att ta upp dessa frågor med den palestinska myndigheten och president Abbas.”

Flera dagar före den palestinske presidenten Mahmoud Abbas statsbesök nu i februari skrev jag ett brev till utrikesminister Wallström om att statsbesöket är ett utmärkt tillfälle att ställa krav på honom att reformera lagstiftningen för HBTQ-personer. Svar fick jag flera dagar efter besöket hade ägt rum och bland annat framgick att, jo visst hade utrikesminister Wallström talat om mänskliga rättigheter, men att HBTQ-rättigheter är mänskliga rättigheter tycks inte ingående ha förklarats för Abbas. Och det har betydelse.

Mänskliga rättigheter för den som kriminaliserar HBTQ-personer, inte ser till att de har rättssäkerhet och slipper diskriminering, är inte de samma som för en svensk regering. Det den svenska regeringen fokuserat på i sin biståndsstrategi i Palestina är mänskliga rättigheter för kvinnor och barn medan HBTQ-personers rättigheter helt glömts bort.

För mig som homosexuell känns det som ett hån. Våra rättigheter är inte lika mycket värda som kvinnors och barns i de områden som Sverige ger bistånd till. HBTQ-personers rättigheter bör ingå i framtida biståndsstrategier. Jag anser att det är framförallt RFSL som måste lyfta frågorna kring våra rättigheter i områden och länder som får svenskt bistånd. Men även media och andra organisationer som jobbar mot främlingsfientlighet och homofobi bör granska biståndet tydligare och ställa tuffa frågor till politikerna.
Mycket av biståndet sägs tjäna till att bygga demokrati och fred. Riktig fred och demokrati får vi inte utan att också minoriteter som HBTQ-personer behandlas med värdighet. Det är min plikt, din plikt och RFSL:s plikt att meddela myndigheter och politiker detta.