Som om det inte räckte att oxveckorna pågår ända in i februari genomlider vi decenniets fattigaste månad. Slintandes fram i slask och mörker ska man dessutom försöka uppbåda något slags pepp för framtiden.
En kompis har satt imaginärt lås på tweets, artiklar, nyhetsinslag och dokumentärer som stavas Trump. ”Jag måste värna min mentala hälsa”, lät hon hälsa i sitt senaste mess.
I en tyst protest valde jag mitt under installationen att istället fördjupa mig i den lesbiska amerikanska ankdammen, gestaltad i realityserien The Ultimatum. Gammalt upplägg i queer tappning. Premiss: ett antal par är osäkra på förhållandets bärkraft. Antingen ska de gifta sig eller göra slut. (Inte jättequeert.) De samlas på en resort, ombeds dejta hejvilt för att sedan välja en person att ingå i proväktenskap med. Som av en händelse råkar varenda en, som vore de bögar allihop, hamna med en partner där ömsesidig attraktion uppstått. (yea right!)
Tittarna får därefter följa de nya paren i vardagslivet och det är som att fastna i Den stora älgvandringen. Mina tidigare sömnproblem är som bortblåsta. Kämpar för att hålla ögonen öppna. Yrvaken spolar jag tillbaka för att konstatera att jag den senaste halvtimmen inte missat nånting. Myten av flator som asexuella ökenråttor biter sig fast och jag känner inte igen mig. Igen.
Problemet är att berättelserna om våra liv fortfarande är för få för att nyansera bilden av hur olika vi är. Pratade nyligen med en bartender som beskrev gaylivet i Madrid i slutet på 90-talet. På bögarnas våningsplan; sedlar i luften, fullt pådrag vid bardisken- och på toaletterna. ”Det enda flatorna gjorde på toan var att fylla sina medhavda flaskor med vatten.” Sen förklarar hon hur låga spanska kvinnors löner var i jämförelse med mäns, hur vanligt förekommande det var att de kastades ut hemifrån och hur mycket effekt det fick på studierna, ekonomin och den sociala statusen.
Så otroligt privilegierad jag har varit. Ojämlikheten har varit kännbar mellan bögar och flator också här, men om man jämför med resten av queers i världen så har vi de senaste decennierna tillhört den lyckligaste lottade klicken när det kommer till några av de mest grundläggande fundamenten för ett bra liv: mänskliga rättigheter och frihet.
Får en inbjudan. ”Hemmafest. Party like it’s 1994”.
Askkopparna är inte lika överfyllda som förr, drängfyllorna färre och inte ett enda drama dras igång men sammansättningen av folk och stämningen är densamma. Diskussionerna om politiken och framtiden. Familjekänslan. Och olikheterna också. Umgänget över klassgränserna. Humorn och åldersspannet. Det som jag tycker så mycket om och som så sällan, eller aldrig, ryms i bilden av oss. Ett par pratar om att skaffa barn, en annan är snart klar med studierna och några planerar sina kommande 60-årsfester. Spännvidden mellan tjugo och sjuttio år på en fest är hos oss norm. På en bildskärm rullar foton från 90-talets hemmafester. Där flimrar de förbi som inte är med längre, Cecilia, BM, Anna-Maria, Susanne Ruben, Ohlson. Alla de som var med och skapade det som blev. Som rakryggade vågade vara öppna. Som aldrig bangade vare sig fest, demo eller för all del kavla upp mot nazister. För oss var festandet alltid en del av revolutionen.
Är ju inte precis femtio längre men hamnar snart på ännu ett queerinspirerat partaj. Jag håller tal till den heterosexuella jubilaren, dubbar henne till hederlesbian för ”förtjänstfulla insatser för världens alla flator” och överräcker presenten. En helkväll med några av hennes favvoflator. Liten lesbisk linssoppa med flatbröd utlovas och sedan fortsatt fest på Hotellhänget. Så ska vi fortsätta. Kroka arm med allierade. Kämpa för kärleken. Demonstrera för det vi tror på. Hålla ihop. Och ta varje tillfälle att festa som vore det 90-tal och allt var möjligt.
