Har ordet ”vanlig” blivit ett skällsord?

Den här debatten har börjat lite olyckligt. Jens Fagerlund började med att skriva att han ville vara vanlig. Tyvärr så kom det lite mycket hackande på HBT-personers uppträdande på Skansen vilket gjorde att fokus flyttades lite från kärnfrågan.

Vad är kärnfrågan då?! Marco Lehtojoki skriver i sin debattartikel;” Vi är många som önskar att HBT-personer kommer att bemötas på ett fördomsfritt sätt i framtiden och av människor som är open minded för att öka toleransen mot oss i samhället och speciellt inom “familjen”.”.

Marco vill bli respekterad för den person han/hon är. Och enligt debattartikeln så blir han/hon inte det idag. Vare sig från den heterosexulla världen eller från HBT-familjen.

Alla vill bli respekterade för just den de är. Oavsett om man är en ovanlig HBT-person eller en vanlig, hetero-normativ person.

Hur gör vi HBT-personer idag för att få denna respekt?! Vi ser till att media först och främst får sin bild av de stereotypa HBT-personerna. Vi har biker-flatan, sosse-bögen, ultra-fjollan, transan, dragqueen-drottningen, schlagerfjollan och läderbögen som stolt ska visas upp i media. Det här är precis vad de hetero-normativa förväntar sig att se. För dem är de en show med underliga aktörer. De har svårt att förstå att det finns en individ bakom TV-skärmen som inte spelar den här stereotypa rollen utan att den är en viktig del av dem.

Jag undrar var respekten finns när vi visar upp oss i media på detta sätt?!

Vi har även lyckats få igenom lagar som gör det straffbart att diskriminera HBT-personer. Jättebra! Det är många utsatta i samhället som verkligen behöver det stödet som lagarna kan ge.

Tyvärr, så har dessa lagar börjats utnyttjas till ytterligheterna. Att om man använder en felaktig benämning på en HBT-person så ”hotar” man med HomO och diskriminering. Denna lag använder vi som kniven mot strupen på hela det hetero-normativa samhället och säger; ”Ett enda snedsteg och vi skär halsen av er.”. Detta kanske låter grovt men det har de senaste året blivit extra synligt i media. Speciellt när Pride-organisationen talar om för media vad de får och inte får skriva, eftersom de kan vara kränkande. För mig uppfattas detta utnyttjande av lagen mer som ett hot mot icke-HBTpersoner, än ett stöd för HBT-personer. Jag undrar om vi får respekt när vi håller på så här?!

Misstänker att den respekt vi vill få är den respekt som vi själva har byggt upp i vår omgivning. Inte den lagstadgade eller påtvingade respekten. Visst är det skönt när vänner och bekanta vill umgås med just DIG, bara för att DU är trevlig, duktig på att laga mat, duktig på datorer, på ympa rosor, spela datorspel eller julpynta. Och självklart visar du samma respekt tillbaka till dina vänner. Det är dig som person de vill träffa, inte dig som HBT-person bara för att du just är HBT. Andra gånger så vill dina vänner umgås med dig bara du just är en trevlig HBT-person. Om du dyker eller spelar golf på fritiden är då inte viktigt för dina vänner. Respekten vill man ha i båda fallen. I det första fallet är du en vanlig, straight-acting individ och i det andra fallet är du en ovanlig HBT-person. Eller?!

Riktigt så enkelt är det nog inte. Först ska vi försöka klargöra några begrepp när det gäller det vanliga. Vanligheten definieras nog som den ”minsta gemensamma nämnaren” i samhället. Det som majoriteten är, har, gör och som vi har gemensamt. Typ partner, chartersemester, ”Allsång på Skansen”, husdjur och gladpop. Nu tog jag med även HBT-personer i ekvationen. Resultatet borde kan vi kalla för ”medel-Svenssons”. Den vanliga gruppen eftersom den är störst inom det svenska samhället.

Hade ekvationen gjorts på enbart HBT-samhället så hade resultatet blivit något annat. Kanske ”Pride, ”Melodifestivalen”, antika möbler, katt och techno-musik”. Resultat skulle vi elakt kunna kalla för ”Svenssons-HBT”. Den vanliga gruppen eftersom den är störst inom HBT-samhället.

Trendkänsliga HBT-personer verkar hysa stor förakt mot det vanliga. De två nyss nämnda grupperingar är något de inte vill kännas vid. De vill vara ovanliga och få respekt/respons för att de är ovanliga. Det är ju trendigt, hippt, politiskt korrekt och allt det där. Att bejaka den vanliga sidan, speciellt som medel-Svensson, är ju förödande fel och nästan kränkande mot HBT-världen?!

Nu har HBT-världen inte ensamrätt att vara ovanliga. Många, speciellt inom storstäderna, vill vara ovanliga eller unika och få respekt. De bär på samma förakt mot medel-Svensson som de trendiga HBT-personerna. De är lika ”störiga, pinsamma, jobbiga och konstiga” som de ovanliga HBT-personerna. Men de kämpar på sin flank, oftast individuellt, för att få respekt/respons från andra på samma sätt som HBT-personer gör i grupp och med lagen som stöd. De som är ovanliga, icke-HBT personer kämpar för respekten i rejält underläge jämfört med oss.

Att vara vanlig handlar inte om att dölja sin läggning. Det handlar om att bejaka andra egenskaper än HBT hos mig själv som person. Det gör jag när jag vill kunna kommunicera med andra personer om mina icke-HBT-egenskaper. Vad jag gör i sängen med min man är inte relevant i ett sådant samtal. Inte heller vill jag att min sexuella läggning ska vara ett störande inslag när man pratar om hur många miljoner vi ska inverstera i projektet på mitt arbete. Då måste jag vara vanlig och hålla mig nere på den fruktade, vanliga s k hetero-normativa nivån. Detta har vi väl alla gjort någon gång och gör fortfarande. Är det så fel att göra så som HBT-person?

Så ett sätt att kunna få respekt, är att vara feg, ynklig, straight-acting HBT-person, som Dan Ingvarsson kallar det. Det handlar egentligen inte om att vara feg eller ynklig, Dan, det handlar om hur vi presenterar oss själva. Som den gamla ”AXE”-reklamens budskap; ”First impression lasts!”, så sitter de första intrycket kvar hos personer som vi presenterar oss för. Presenterar vi oss som en skäggig man i bröllopsklänning med rött läppstift och rinnande mascara, så får vi de hetero-normativa personernas respekt därefter. Och den lär knappast vara positiv.

Att presentera sig som person, visa vad man kan, att man har social kompetens samt att man kan respektera andra, är en mycket bättre början. När man känner sig bekväm med sina hetero-normativa vänner så kan man berätta att man är flata, cross-dresser, transa, bi, homo eller något annat. Dina vänner respeketerar dig redan innan och de respekterar dig troligen efter att du har berättat att du har en HBT-sida.

Så att vara vanlig handlar inte om att leva något förljuget hetero-normativt liv. Det handlar om att visa upp sig själv som individ, och då kanske inte som HBT-person.

För många år sedan fick jag kommentaren ”Klart att du som bög måste stå på barrikaden och kämpa för de homosexuellas rättigheter!” . Jag blev förvånad och lite skrämd över kommenteren. Hade ingen aning om att ingick vissa skyldigheter när man hade kommit ut som homosexuell?! Efter att åren gick så upptäckte jag att de fanns många som var HBT-fundamentalister, men också många som inte ville stå på barrikaden, utan höll sig i utkanten av gaysamhället. De var rädda att yttra dessa åsikter bland andra HBT-personer eftersom de orkade/ville inte ta debatten mot sina aggressiva motståndare som stod på barrikaden.

De senaste åren har HBT-rörelsen blivit mer aggressiv och uppvisat lätta fascistiska drag. ”Håller du inte med oss, är du emot oss!! Respekterar du inte oss så anmäler vi dig till HomO!! Älska oss, annars får du med oss att göra!! ”, låter det från rörelsen idag. Klart att många blir skrämda och drar sig undan. De vill leva det ”vanliga” livet, men inte ens det är acceptabelt.

Det här beteendet ger oss knappast någon respekt. Snarare skapar det irritation och trötthet bland det hetero-normativa i samhället. De senaste åren har allt annat än positiva tongångar hörts bland mina hetero-normativa vänner på grund av denna aggressiva kamp om något de inte förstår. De har inget emot homosexuella så de förstår inte syftet för kampen. Vi använder nya begrepp i kampen (Queer, transgender och genus) som varken vi själva eller andra förstår. När vi inte förstår begreppen eller kampen, hur ska vi då kunna försvara den?! ( Nej, jag är inte obildad, utan förstår dem bara inte.)

För att summera det hela. Vi vill bli respekterade som individer, helst som HBT-individer. Och helst ska respekten vara något vi själva byggt upp. Och för att göra detta så visar vi upp våra stereotypa sidor i media, otydliggör våra mål i kampen för våra rättigheter genom underliga definitioner, skapar en ogästvänligare HBT-rörelse, använder våra diskrimineringslagar till ytterligheterna samt fryser ut de som vill vara ”vanliga” och inte stå på barrikaden!!

För mig verkar det som vi skjuter oss själva i foten. Vi börjar sakta ta steg tillbaka och tappa förståelsen och respekten bland de hetero-normativa, vilket många inom rörelsen har kämpat i flera decenier att bygga upp. Är det så här vi ska förvalta deras arbete?!!

Det är nya tider och det krävs andra metoder att nå ut till allmänheten och få deras acceptans och respekt. Att visa ödmjukhet och ha en dialog samt utbildning är viktigare och ger troligen mer tillbaka än aggressiva metoder.

Ett annat sätt är att visa sin ”vanliga” sida också. Jag är inte bara bög, utan även människa.

För mig är man varken feg eller ynklig bara för man uppför sig som hetero-normativ HBT-person. Får man varken acceptans eller respekt inom ”familjen”, vart ska man vända sig då? Gå in i garderoben igen?! Att ens ha mage att kalla oss fega och ynkliga, bara för att vi inte rättar oss i HBT-rörelsen led, är respektlöst. Många söker sig till HBT-rörelsen för stöd när de kommit ut, men kanske inte köper hela paketet med ”queer”, parader och genusteorier. Om de backar undan och blir lite straight-acting bara för att det känns bättre personligen, så ska väl för f-n inte någon komma och kalla dig feg och ynklig?!! Hur kul känns det, efter sin kamp med att komma ut ur garderoben?! Det är ett under att man inte går in i garderoben och stannar där!

Dan Ingvarsson blandar ihop sitt socialistiska medel-Svensson förakt med rätten att vara en hetero-normativ HBT-person. Oavsett vilken sexuell bokstavs-definition man har i alfabetet, så ska man ha samma respekt. En aggressiv queer-teoriflata ska ha samma respekt som en transexuell eller en hetero-normativ HBT-person. Att någon är mindre värd bara för sitt sätt att leva, får det att skaka i HBT-rörelsens grundvalar. Har vi inte rätt att leva som vi vill och få respekt för det?!

Själv tillhör jag nog de mer ovanliga HBT-personerna. Jag kan inte ens vara en typsik Svensson-bög. Är en gift, otrendig, icke-pridande, straight-acting, hårdrockande, homosexuell man utan några antika möbler eller någon katt. Är så ovanlig att jag blir tagen för heterosexuell homofob pga min hårdrockklädsel, när jag går på gayställen och nästan blir utkastad. Ilskna blickar och spydiga kommentarer från HBT-personer som; ”Det här är faktiskt ett bögställe! Fy, fan vad fula kläder du har!”.

Om man ska se det komiska i det här, så skulle jag vara en av de hippaste människorna i Stockholm eftersom jag är så ovanlig. Men nu skrattar jag inte. Jag går därifrån och till de ställen där jag får respekt, oavsett om jag är bög eller inte. Att hårdrockare och bikers är så openminded kunde jag aldrig föreställa mig. De respekterar mig som den jag är, även som HBT-person. Och jag ger dem min fullaste respekt tillbaka. Och jag är bara mitt vanliga jag.

Vill poängtera att jag stark motsätter mig begrepp som ”HBT” och ”norm”. Men eftersom det är dagens jargong i debatten så får jag rätta mig i ledet. Sub-klassificering av sexuell läggning får mig osökt att tänka på den gamla ras-läran från förra seklet. Jag trodde vi hade lagt sådana tankegångar bakom oss?!