Enligt en rapport från Eva Tiby, som forskar kring hatbrott och homofobi, hade ungefär hälften av Sveriges hbt-personer blivit utsatta för ett hatbrott (2004). I Sverige finns det ungefär 44 000 politiker på kommun-, landstings- och regionnivå. Hälften av dem blir 22 000 personer. Om så många lokalpolitiker hade blivit utsatta för ett hatbrott hade säkerligen samhället agerat.

I Sverige lyssnar vi på olika personers verklighet olika mycket. Om en ung hbt-person blir kränkt av sin lärare får hen höra att man är lättkränkt och borde vänja sig. En transungdom som söker sig till en vårdcentral riskerar att inte få sina vårdbehov tillgodosedda, utan istället bli uttittad för att man inte passar in i de strikta könskategorier som finns. Och socialtjänsten saknar verktyg för att agera i de fall som unga hbt-personer blir utsatta för våld i hemmet.

Att de här sakerna pågår är inget nytt. Ett stort antal rapporter visar att hbt-personer, och särskilt hbt-ungdomar, utsätts för ifrågasättanden och kränkningar. De leder i sin tur till en sämre psykisk hälsa och, i alldeles för många fall, självmordförsök. Det vet Sveriges beslutsfattare om, och där räknas de 44 000 lokalpolitikerna in.

Det är inte heller nytt att många hbt-personer blir utsatta för hatbrott – siffran har ökat för varje år sedan man började föra statistik – och 2008 anmäldes ungefär 1000 brott med homofobiskt motiv. Mörkertalet är med andra ord mycket stort och man kan anta att polisen är dålig på att upptäcka brotten, och att många hbt-personer väljer att inte anmäla. Det är ett stort demokratiskt problem att medborgare som blir utsatta för våld eller hot på grund av sin sexualitet eller könsidentitet inte vågar gå till polisen och anmäla.

Vi kan inte ha ett samhälle där vissa personers verklighet inte räknas. Finns det höga siffror på våld i hemmet gentemot en viss grupp unga måste socialtjänsten få riktlinjer för att stärka sitt arbete. Finns det höga siffror i psykisk ohälsa bland en viss grupp ungdomar måste all personal som kommer i kontakt med de ungdomarna få kompetens att bemöta dem på ett bra sätt. Finns det höga självmordssiffror bland en viss grupp ungdomar måste de inkluderas i det nationella arbetet mot självmordsförsök.

Alla siffror visar hur heteronormen påverkar de som bryter mot den i Sverige idag. Det visar rapporter från Folkhälsoinstitutet, Ungdomsstyrelsen och även från oss i RFSL Ungdom. Allt detta känner folkhälsominister Maria Larsson till. Även Folkhälsoinstitutets generaldirektör Sarah Wamala känner till siffrorna och utsattheten, men ingen av dem gör något – och vi får inte ens träffa dem.

RFSL Ungdom vill att alla som kommer i kontakt med ungdomar i sin yrkesroll har en god hbt-kompetens. Vi vill se fler sociala mötesplatser för hbt-ungdomar, som all forskning visar är nyckeln för att förbättra den psykiska hälsan. Vi vill också se en transkompetent vård där allas vårdbehov tas till vara och inte bara någras.

Beslutsfattare: påstå inte att allas verklighet räknas i Sverige. Ni lyssnar inte.