– Min aktivism hör hemma på gatorna.

Applåderna hade just lagt sig när Purity Tumukwasibwe inledde sitt tacktal inför det fullsatta rummet längst in på Bar Replik. Sam Hultin hade läst upp nomineringen och överlämnat Eva-Lisa-stipendiet. Purity blev snabbt känslosam när hon berättade vad erkännandet betydde efter år av arbete som sällan uppmärksammats.

I nomineringen till årets pris och stipendium, det andra som delats ut, lyftes både Puritys arbete på strukturell nivå och de mycket konkreta insatser hon har gjort för transpersoner på flykt. I Kenya var hon med och skapade boenden och trygga sammanhang för transflyktingar som flytt från våld. Hon tillbringade själv fem år som flykting från Uganda i Kenya och engagerade sig för andra flyktingar i Kakuma, i Turkana-regionen i nordväst.

– Min aktivism hör hemma på Ugandas gator, där transkvinnor mördas, lynchas, misshandlas och grips och tvingas lämna sina länder för att de är de som de är. Och jag är en av dem. Min aktivism hör också hemma på Nairobis gator, där jag tillbringade fem år som flykting, och i Turkana i Kenya, det torra område där flyktingar lever i läger.

Kakuma har länge varit en särskilt farlig plats för hbtqi+personer på flykt. Amnesty International och nigerianska National Gay and Lesbian Human Rights Commission beskrev 2023 hur hbtqi+flyktingar och asylsökande i lägerområdet återkommande utsätts för hatbrott, våldtäkter och andra allvarliga övergrepp. Rapporten pekade också på myndigheternas omfattande passivitet när brotten anmäldes.

I sitt tacktal beskrev Purity vad den utsattheten gör med människor.

– En del vet inte vad de ska äta, hur de ska överleva nästa dag eller om de ens får se en dag till. En del dör en tyst död. Vissa dödsfall är så smärtsamma att vi bär sorgen med oss i graven, eftersom vi inte ens har kraft kvar till att sörja.

Sedan flyttade hon berättelsen till Stockholm. Här, sade Purity, lever två queera verkligheter sida vid sida utan att mötas.

– När jag kom till Stockholm som flykting mötte jag två parallella gemenskaper. En levande queer gemenskap, övervägande vit, som har resurser, åtminstone tillräckligt för nästa dag, kanske för att åka på semester eller äta på en fin restaurang. Bredvid den finns en mycket utsatt gemenskap av svarta och ofta äldre transflyktingar. De här gemenskaperna möter inte varandra.

Skillnaden handlar inte enbart om representation eller om vem som får synas på de queera scenerna. Purity berättar också om hemlöshet, arbetslöshet, sexuellt våld, utvisningar och transpersoner som sitter i förvar i Sverige.

– Den ena gemenskapen kan göra upp planer. Min gemenskap är hemlös, utsatt och arbetslös. Människor våldtas, kvävs av alla former av förtryck, deporteras och placeras i förvar.

Aktivismen hon berättar om handlar därför till stor del om praktisk solidaritet. Det kan handla om att följa med någon till ett möte med en myndighet, men också om sådant som sällan syns i verksamhetsberättelser eller på stora scener: att öppna en brevlåda, städa ett hem eller se till att någon har mat för den kommande veckan.

– Vi säger: ”I morgon kommer vi hem till dig, ser till din brevlåda, städar, tar med mat och lagar den åt dig, ger dig en kram och stannar hos dig.” Det är vad vi gör i den svarta transgemenskapen, eftersom ingen annan gör det.

Purity talade också om vad det innebär att utföra det arbetet och samtidigt själv leva med små ekonomiska marginaler. Hon sade att hon många gånger sett andra uppmärksammas för sina insatser medan hennes eget arbete förblivit osynligt.

– Jag gör allt det ni har beskrivit och är ändå extremt fattig, utan möjlighet att ens ha råd med det mest grundläggande i livet.

När hon fick veta att hon hade nominerats vågade hon först inte tro att hon skulle kunna få stipendiet.

– Jag känner institutionerna vi arbetar med. De är rasistiska, och rasismen finns också inom den queera gemenskapen. Därför tänkte jag att en bara vit organisation eller grupp skulle få ett sådant här pris.

Talet blev som mest personligt när Purity vände sig till sitt barn, som fanns i publiken.

– Som förälder gör det mig oerhört lycklig att få ta emot det här priset när mitt lilla barn sitter här. Det här är en dröm jag aldrig såg komma. Jag vill tillägna mitt barn priset.

Hon tillägnade det också sina vänner och huskamrater, personer som har hjälpt henne att flytta, erbjudit en trygg plats och funnits där när hon själv har behövt en axel att gråta mot.

Efter Puritys tal tog Mays Opfabnez från Rainbow Refugee Sweden över mikrofonen och berättade mer nom situationen för transpersoner och hbtqi+personer på flykt i Sverige. Mays lyfte asylsökande transpersoner som placeras i delade boenden med människor som inte accepterar dem, om dåligt bemötande i vården, problem med tolkar och socialtjänst samt om personer som trots utbildning och erfarenhet stängs ute från arbetsmarknaden.

För svarta transpersoner läggs rasismen ovanpå transfobin.

– För svarta transpersoner kan livet vara ännu svårare, eftersom de möter både rasism och hat för att de är trans, sade Mays.

Mays om sex transpersoner som inte hade fått ekonomiskt stöd till hyra, mat och mediciner.

– Det handlar inte bara om pengar. Det handlar om att ha ett hem, att ha mat och medicin. Det handlar om att kunna leva.

I en tid då flera personer i deras nätverk sitter i förvar och riskerar att skickas tillbaka till länder där deras liv kan vara i fara återkom både Purity och Mays till behovet av att stå tillsammans. Just nu drivs kampanj för att även Agaba Rogers från Uganda skall släppas från förvaret. Han är placerad där liksom Bella Demhat Aksoy och han hotas av utvisning till ett land där dödsstraff för homosexualitet införts.

Mays ord möttes av ännu en applåd. Och Purity avslutade sitt tal genom att påminna om hur beroende många flyktingar är av beslut som de själva saknar möjlighet att påverka.

– Jag hoppas att ni, när ni går och röstar, tänker på människor som oss, människor som är beroende av er och inte ens har rösträtt. Vi kan bara knäppa händerna och be att någon annan röstar bättre.