Kränkt och diskriminerad av Mullingstorp

NORRKÖPING.

Under torsdagen pågår rättegången kring kursgården Mullingtorps vägran att låta öppet hiv-positive Walter Heidkampf delta i en av deras kurser.
Diskrimineringsombudsmannen driver fallet. Här skriver Walter själv om hur han uppfattade att han blev behandlad och de känslor som väcktes efter att ha avvisats från Mullingstorps kurs. ”Var och en har ett egenansvar och kan man inte acceptera villkoren får man söka sig…” och så blev det tyst.
Det var inte förrän jag pratat med Teresé Stigdotter och Victoria Eriksson, Vd för Mullingstorp och sedan skriftligen blivit nekad att delta i Mullingstorps kurser som något hände med mig. Allteftersom samtalen fortskred, förstod jag att här var det inte tal om att göra några förändringar i villkoren så att personer med hiv skulle kunna delta. De lyssnade inte på vad jag sa och på det sätt som man pratade och tilltalade mig på, var förminskande, skuldbeläggande och att jag var en mindre vetande. Förnedrande är ett bra ord i sammanhanget. Tonen, röstläget, sättet att förmedla det de trodde på, gav mig associationer av personer på gränsen till fanatism.

När jag får höra att kurserna erbjuds för att stärka människors psykiska hälsa, föra Bengt Sterns livsverk vidare och att man inte är vinstdrivande så häpnar jag. Då hade jag försökt förklara att personer med hiv inte är någon fara för vare sig deras verksamhet eller deltagarna på Mullingstorp. Härskartekniken, skuldbeläggandet för att jag hade mage att ifrågasätta Mullingstorps villkor och Sterns livsverk, var obehaglig.

Jag blev verkligen förundrad av den människosyn till personer med hiv och hur hiv överförs som levererades i samtalen. Vi lever tio år in i 2000-talet! Och dessutom arbetar bägge kvinnorna med utbildning och hälsa! Och har de den här inställningen till mig som har hiv, vad döljer sig mer i deras huvuden?

Det spelar ingen roll om jag haft för avsikt att delta eller inte delta i Mullingstorps kurser. För signalen är entydig i deras skriftliga villkor för deltagande: Kan du inte uppvisa ett negativt hiv-test är du inte välkommen! Och jag undra stilla: Vem vill vistas i rum som stinker människoförakt och delar upp människor i önskvärda och icke önskvärda baserat på rädsla och förvrängning av kunskap. Detta sker idag 2008 på Mullingstorp kursgård under ledning av Victoria Eriksson och det skedde under andra världskriget. Enda skillnaderna är att då gasades de oönskade ihjäl och hjärnan bakom utrotningen av icke önskvärda element hette Hitler.
Tillåter man sig bli stigmatiserad och diskriminerad kan det här bli den yttersta konsekvensen – om än med andra metoder än gasning! Därför anmälde jag Mullingsstorp för diskriminering.

Någonting förändrades i mig efter samtalen. Det handlade inte längre om att det var en grupp som kollektivt blir nekad till en service eller tjänst. Nu var det jag, Walter Heidkampf som inte fick vara med, för jag har hiv. Och det på grunder baserade på rädsla och medveten förvrängning av fakta.
Gamla hjärnspöken poppade upp. Först var de ganska harmlösa till sin karaktär. Efter ett tag blev jag bli orolig och nedstämd. Min sömn avbröts flera gånger per natt, jag vaknade på mornarna av spända käkmuskler. Under dagen kunde jag känna ett ömmande käkparti, en tand gjorde ont långt bak i munnens nedre vänstra halva. Jag blev irriterad, arg, grinig och fick omotiverade vredesutbrott. Arbetsamt både för mig och min omgivning. Fortfarande kan jag sova dåligt, ha mardrömmar om att bli avvisad, bli föremål för hatbrott etc. Och i bakhuvudet dyker tankarna upp som löpsedlar från tabloidpressen: ”Du har hiv och är inte önskvärd!” ”Försvinn med din hivsmitta och låt oss vara i fred.”

Vad gör andras negativa inställning och uppfattningar om oss som har hiv med den enskilt hivpositive individen? Det är lätt att ta till sig denna internaliserade hivofobi som, om den upprepas tillräckligt ofta, till slut blir en sanning.
Här är ett exempel:
Jag tränar fyra gånger i veckan och gymmet har varit min sista utpost för ett ”hivfritt liv” kan man säga. En plats där jag kunnat vara en bland andra och inte ”Han som har hiv.” Efter att Mullingstorp nekat mig tillträde började jag gå till gymmet tidigt på mornarna – halv sju istället för sena eftermiddagar. Till mig själv och andra sa jag att det berodde på att katten ändå väckte mig så det var lika bra att gå upp. Men det var naturligtvis inte sant. Det var gammalt skräp från min ”hivsäck” som dök upp igen. Tidiga mornar är det nämligen inte särskilt mycket folk på gymmet. Det innebar att risken för att bli igenkänd eller ifrågasatt på grund av min hiv minimerades. Jag kunde liksom träna osedd, obevakad och utan risk för att utsättas för eventuella nedsättande kommentarer. När jag blev inloggad i receptionen fanns en tanke om att personalen skulle vägra mig tillträde till lokalerna på grund av min hiv. (För de kunde ju ha googlat eller läst om mig.)

Under en period funderade jag på att sluta med träningen helt och hållet. Det började bli jobbigt att ha de där tvångstankarna i huvudet om att få spydiga kommentarer, bli trakasserad eller att man helt sonika skulle be mig lämna lokalen. Jag slutade basta, blev nojjig när jag inte torkade av en bänk efter mig (svett). Jag såg mig nödd att berätta för min PT –personlige tränare – vilket egentligen var helt onödigt. Jag tittade oroligt på honom när jag frustande fräste saliv i ansiktet på honom i ett tappert försökt att leva upp till hans krav att lyfta skivstången i en sista repetition.
Jag lät inget av detta hindra mig. För jag vet ju hur hiv smittar och inte smittar. Men den energi det går åt till att vara i ”stand by” läge – på sin vakt - hela tiden är tärande och tar hårt på psyket.

Att inte vara önskad, att bli utesluten ur en grupp är något av det värsta som kan hända en människa. Hur länge kan man vara opåverkad av andras stigmatisering och diskriminering?

När tankarna tog över, gav jag upp, jag var maktlös. Det var så länge sedan som jag känt mig så här liten och värdelös. Men som sagt, jag gav inte upp. Jag gick till träningen, jag gick till jobbet, jag gjorde allt som jag brukade göra. Det som pågick i mitt huvud, intalade jag mig inte hade med verkligheten att göra – Det var en illusion, något från det förflutna, slutsatser baserade på andra människors okunskap och rädsla för hiv och människor med hiv. Det var tufft och kan fortfarande vara det.

Jag har grävt i min byk, accepterat, förlåtit och försonats med min sjukdom och trodde jag var ”färdig” på den punkten. Men ärren sitter kvar. Utanförskapet, att bli betraktad och dömd som en andra klasens samhällsmedborgare för att jag bär på hiv, är så uppenbar. Mullingstorp har skoningslöst stipulerat i sina villkor för deltagande och genom att neka mig att delta i sina kurser, att såna som jag inte är önskvärda i samhället. Och hur påverkar deras regler andra människors syn på hiv och människor som lever med sjukdomen?

Idag har jag bra och tillförlitliga verktyg och en backup från arbetskamrater, familj och vänner. Vad jag inte berättat för någon – för att jag skäms och känner mig misslyckad – är att tankarna på att inte vilja leva längre växer inom mig igen. Och det på grund av att Mullingstorp felaktigt anser mig vara en fara för andra – en paria.

Jag har inte mått så bra den senaste tiden. Jag brottas med omgivningens negativa inställning och attityd till oss som har hiv. Jag stångas med de negativa tankarna som blir sanna i mitt huvud, fast jag vet att de egentligen är fel. Tankar som säger att jag är mindre värd och inte förtjänar att vara en del av det samhälle som jag lever i. Det är först nu, på grund av Mullingstorps kränkande och diskriminerande behandling av mig som jag förstår den exakta innebörden av stigmatiseringens och diskrimineringens sanna natur – att stöta ut en människa, ur gruppen. För får man inte ta del av den gemenskapen och gruppens redskap dör man, sakta men säkert – fysiskt eller psykiskt.

Walter Heidkampf

Walter nekad kurs i "självkännedom"

Publicerad: 2008-10-16 00:00

Kränkt och diskriminerad av Mullingstorp

Kryssa in en Hiv-aktivist i riksdagen!

Äktenskapslagen är inte Alliansens förtjänst

Fyra år till med Reinfeldt ger ett ännu bättre hbt-Sverige

Adoptionscentrum bjuder till informationsträff

Så ser en familj ut, enligt Adoptionscentrum

Rekrytering utan diskriminering

”Vi arbetar för barns rätt till familj”

Samarbeta med länder som tillåter homoadoption!

Börja med de nationella adoptionerna

Homosexuella diskrimineras fortsatt i adoptionsfrågan!

Motverka självförakt och utstötning går det?

Alliansen arbetar aktivt mot hivspridning

Nollvision för hiv i vänsterprogram för Stockholm

Hälsoundersökningar kräver kompetens

Inger Forsgren svarar Hanne Kjöller

Upp till bevis, Hägglund!

Öppenhet krävs mot diskriminering

HIV-positiv? Ta ditt ansvar.

Utred hiv-positivas erfarenheter

Häpnadsväckande Världskulturmuseet!

Migrationsverket och migrationsdomstolen gör fel!

Den homogena homovärlden

Beslutsfattare: Ni lyssnar inte

Den rosa alliansen?

Held: ”Skaffa transvänlig politik innan valet”

Transfrågor alltid på vår agenda

Dålig transpolitik hos moderaterna

HBT-sossarna slår sig för bröstet utan att själva ha åstakommit något

Öppet brev till Öppna moderater: Varför gör ni inte något?

Transpersoner behöver mer än förenklingar!

Dags att förenkla för transpersoner

Sluta snacka och börja göra istället

HBT-person osedda i vård och omsorg

blog.qruiser.com/jonvoss

QX LEDARE