Det är inte konstigt att man blir matt när vår rätt att älska återigen ifrågasätts. Som community tycks vi pendla mellan kollektiv whiplash och PTSD av att vara konstant politisk måltavla eller attackeras och mördas för att vi vågat hålla fel person i handen. Fan, till och med att skicka dick pics på Grindr har blivit en provokation av den allra mest extrema sorten. För i en värld där krig skördar människoliv, där pandemier och infodemier avlöser varandra och där miljontals barn går utan vare sig mat eller kärlek, är att älska det värsta man kan göra enligt vissa.
För två år sedan sa jag farväl till min pappa. Inte för att han låg på sin dödsbädd för som pappa har han varit död sedan länge. Min pappa eller Roberto som jag alltid kallat honom, har aldrig varit någon vidare pappa. En sådan där sol-och-vårare som knappt själv vet hur många barn, mörbultade hjärtan eller tomma bankkonton han lämnat efter sig.
”Det bara blev så” förklarade han nästan lite ynkligt när våra vägar så korsades i Chile. Han låg på sjukhus, sjuk, gammal och skröplig. Av någon sorts arvsmässig plikt besökte jag honom men när jag dök upp kände han inte ens igen mig. Inte så konstigt med tanke på att vi inte hade setts på drygt trettiofem år. Han var långt från den läskige mannen jag mindes eller hört om. Han som låtit nävarna tala istället för orden trots sin hängivna gudstro. Som på bara någon sekund kunde gå från relativt lugn till gormande svordomar och hål i väggarna. En riktig machoman. På så sätt präglade min pappa mitt liv mer än om han varit närvarande. Han var det jag aldrig skulle bli.
Dagarna kom och gick där i hans hemstad, så även jag. Det var som att vi båda visste att det här nog var sista gången vi skulle ses och att vi ville passa på. Åtminstone jag. ”Fråga vad du vill” sa han nästan muntert och frågor hade jag. En hel livstid av dem. Varför lämnade du mig? Varför hörde du aldrig av dig? Varför har du gjort så många så illa? Det fanns ingen illvilja bakom frågorna snarare en nyfikenhet även om jag egentligen aldrig fick några svar. Det bara blev så tycktes vara någon slags mantra, en sköld, som han skyddat sig själv med. Intalat sig att livet inte var något han kunde styra men innerst inne så tror jag att han visste att det inte var sant.
Och så kom den. Den sista dagen innan jag skulle ta flyget tillbaka till Sverige. Vi satt där i hans kala lilla lägenhet. Jag hade som alla andra dagar tagit en tidig morgonbuss för att hinna handla den frukost han ätit med god aptit. Någonstans där kom det så fram. Att jag, hans enda son, var homosexuell. Det var som om alla de dagarna fyllda av prat, skratt och även lite gråt försvann. Som om all den där toxiska maskuliniteten, all den där religiösa fanatismen, det där mörkret, åter vaknade till liv i honom. ”Du lever ett liv i synd.”, sa han. Orden dröp av det förakt jag upplevt hela mitt liv. Den som, oavsett hur bra eller duktig jag var, konstant kastats i mitt ansikte. Nu av min egen så kallade pappa. För honom var det värsta, värre än att han övergett, slagit, bedragit och stulit, att jag älskade fel person.
Där och då sa jag farväl, inte bara till honom utan till detta konstanta hat som hela tiden behöver påtala sin egen existens. Den som aldrig skulle våga se sig själv i spegeln och som i sin iver att peka på andra tycks glömma de tre fingrar som pekar tillbaka. Det är inte konstigt att man blir matt.
Daniel S Ogalde
