”Jag är inte en gående sexakt som finns till för att underhålla dig”

Jag vill känna mig trygg som queer. Nu rör vi oss i Pride-tider med många festivaler och ställen som flaggar i regnbågens färger. Men är det verkligen trygga rum? Platser där jag kan vara mig själv utan att behöva ursäkta mig eller förklara mig?

Midsommarafton firade jag tillsammans med några vänner vilka alla identifierar sig inom HBTQ-gruppen. I vårt sällskap fanns olika länder och kulturer representerade, och ålders-spannet sträckte sig från 24 år till 66 år gammal.

Under dagen hade vi ett flertal intressanta konversationer men något som vi ständigt kom tillbaka till var begreppet ”Safe space” som i det här fallet refererades till gayklubbar, gaybarer och Pride. Fast egentligen mer preciserat till ”Stockholm Pride Park”, ett inhägnat entré-belagt område under Stockholm Pride-veckan där man ska kunna njuta av konserter, köpa regnbågsprylar och annat, ta ett glas vin med likasinnade och njuta av sommarnatten.

Det är min absoluta uppfattning att vi behöver ställen som kan användas som s.k. ”fristäder”.

Platser där vi inte blir dömda och där vi kan vara oss själva. En fristad för våra känslor och en plats där vi under några timmar kan koppla av och slippa oroa oss för glåpord eller värre. Du kanske har sett bilden på ett lesbiskt par i London som blev slagna blodiga på en buss? I slutet av maj månad blev Melania och hennes flickvän Chris (som just haft en date med varandra) misshandlade av ett gäng killar på en buss i centrala London. Detta enbart för att de vägrade att kyssa varandra som underhållning för killarna.

Jag önskar verkligen att där fanns fler platser där vi kan vara oss själva. Utan att behöva förklara oss. Ta en så enkel gest som att hålla någon du bryr dig om i handen.

Om jag ska hålla om en date, en pojkvän, eller bara en vän som är könskodad på samma sätt som jag måste jag först evaluera riskerna. Är detta ett säkert område? Vilka människor finns runt omkring mig/oss? Jag vet inte hur det är för dig, men jag skannar alltid av miljön runt omkring mig och vägen framför mig för att se att den är säker. När som helst kan det komma en kommentar mot oss, eller till oss, eller bara en dömande blick . Helt plötsligt är den där fantastiska stunden som borde vara vår helt enkelt förstörd. Eller så kan ett gäng killar, precis som i London, kliva på bussen och tvinga oss att kyssas för att vara deras underhållning. Så vill jag faktiskt inte avsluta min date.

Den lilla enkla gesten, som att hålla någon i handen eller att hålla din arm runt någon, som borde vara privat är inte längre en privat sak. Varför gör vi det nu? För att visa att vi visst borde kunna göra det? I så fall är det helt plötsligt en politisk gest. Eller slutar vi helt? Enbart för att anpassa oss till normen och påminna oss själva att vi faktiskt inte borde göra så?

Om och när jag vill hålla om någon jag bryr mig om – då vill jag inte att det ska vara ett ”statement”. Jag vill att det skall vara den naturligaste saken i världen.

Om jag vill sminka mig, bara för att själv känna mig snyggare så ska jag kunna göra det utan att någon rycker på ögonbrynen och ser på mig med avsky eller skrattar åt mig. Jag gör det inte för att roa dig. Jag gör det för min egen skull. Häromveckan gick jag i klackar för att jag ville känna mig ståtlig på en fest. Inte heller detta gjorde jag för att få uppmärksamhet utan faktiskt för att jag vet att när jag har klackar på mig så får jag automatiskt en annan hållning. Och jag känner mig mycket mer kraftfull. Den känslan slås dock lätt sönder på busstationen i Jakobsberg…

För att motverka den här oron måste vi skapa trygga rum. Vi alla behöver göra det. Privatpersoner, myndigheter, företag och varumärken; ja i hela samhället. Målet är förstås att förändra attityder i vårt samhälle. Ja, vi vet alla att det tar väldigt lång tid. Jovisst, vi har kommit långt idag, men när det kommer till lagstiftningar och attityd så är det fortfarande mycket arbete kvar att utföra inom dessa områden. Det är nu 50 år sedan Stonewall-upproret. Hur mycket har egentligen ändrats sen dess? Visst är det så att homosexuella män inte har det ”lika svårt” nu som förut. Men dessa s.k. ”Safe spaces” är inte enbart till för homosexuella män. Där finns alltid en minoritet som glöms bort eller som inte blir accepterad eller respekterad. Alltid någon grupp som drar nitlotten. Faktum är att med nuvarande president i USA så går utvecklingen kräftgång, speciellt för transpersoner.

Men för vem eller vilka skall dessa fristäder finnas? Vem eller vilken grupp är välkommen? Svaret borde vara enkelt: alla som respekterar och accepterar ”olika”, d.v.s. alla typer av individer, identiteter och läggningar som finns där. Som min kompis i 60-års åldern ville göra tydligt så känner även jag straighta tjejer som hellre går på gayklubbar för att dansa och ha roligt för att risken där är mindre att de blir utsatta för odrägliga heterokillar som inte accepterar innebörden av ett ”nej”. Problemet som då kan uppstå är att dessa heterokillar också börjar gå till gayklubbarna för att stöta på tjejerna…  och för att förtydliga: jag menar inte att alla heterokillar ska portas. Nej, man är välkommen så länge man är införstådd med premisserna och förväntas anpassa sig till den kultur och de regler som finns där inne, t.ex. att andra män kommer att försöka ragga på dig…

På samma sätt som om jag skulle flytta till exempelvis Frankrike så kan jag inte förvänta mig att de som bor där kommer att prata svenska med mig eller att de ska förstå innebörden av svensk midsommar. Inte heller vad en fika är, eller att allt ska vara lagom, eller att vi ska dela allt precis på öret. Jag måste anpassa mig till deras lagar, språk och kultur – eller hur?

Som sagt, nu är det Pride-tider och min förhoppning är att vi kommer ha många fristäder – ”Safe spaces”.  I Stockholm Pride Park kommer det att finnas många företag som ställer ut, dels för att visa support, men framförallt för att visa upp sitt varumärke. Jag vill inte att en enda person ska känna sig obekväm på väg till och inne i parkområdet. Om ni fokuserade på att höja och visa oss trygghet så skulle ni verkligen visa varför ni är med på Pride.

Ett exempel på ett varumärke som gör detta är Gillette. I deras senaste reklamfilm om transkillen Samson, vars pappa lär honom hur man rakar sig, har de ”höjt ribban” för hur vi behöver tänka som samhälle. Trots tusentals kommentarer på sociala medier som att vi ska ”bojkotta Gillette”, att ”reklamen är löjlig” eller ”som en riktig man kommer jag aldrig mer köpa Gilette”. Filmen är en milstolpe för att visa acceptans.

Vi är alla människor och vi borde inte dömas för hur vi ser ut, vilka vi väljer att hålla i hand eller för att vi inte tillhör ett utdaterat normsegment. Kalla dig vad du vill, var den du vill vara, det är inget du ska behöva förklara. Be inte om ursäkt för den du är.

Vi är inte sexuella objekt. Vi är inte gående sexakter. Vi är människor.