På Förintelsens minnesdag 2020 uppmärksammas ett av världshistoriens mest utstuderat grymma brott: det industrialiserade, i detalj planerade, diaboliskt utförda massmördandet av Europas judiska befolkning.

Den 27 januari, dagen då de sovjetiska trupperna nådde fram till koncentrationslägret Auschwitz och kunde rädda de överlevande, handlar i främsta rummet om just Förintelsen av vår kontinents medmänniskor med judisk tillhörighet, identitet eller koppling.

Även om minnet av Europas seger över nazismens terrorideologi nu främst handlar om just Förintelsen, är det viktigt att minnas att Nazismen även satte som mål att utrota romer, människor de inte ansåg vara fysiskt eller psykiskt värdiga att leva och personer som inte bidrog till produktionen av barn och som hotade könsnormerna; dvs homosexuella.

Det är viktigt att minnas att Nazismen satte i system att fängsla, tortera och mörda politiska, men även religiösa motståndare.

För männen med de rosa trianglarna, de som fängslats, misshandlats och mördats på grund av sin sexuella läggning, är erfarenheterna av tiden inför, under och inte minst efter den tyska terrorregimen extra bittra.

Under 20-talet växte ett allt starkare homosexuell kultur och politiskt rörelse fram med sitt center i samma kvarter i Berlin som idag gör att staden återigen blivit till ett ”gay Mecka”. Även om homosexualitet genom paragraf 175 i den tyska strafflagen var olagligt så återfanns öppet homosexuella i snart sagt alla delar av det tyska samhället. Även i den nazistiska toppen återfanns homosexuella där SA-ledaren Ernst Röhm var den mest kända.

Det är lika absurt då som idag att homosexuella är aktiva medlemmar i nationalistiska partier som i sina ideologier hyllar inte bara ”Nationen” utan som en konsekvens även traditionellt strikta könsroller och är lika enögt heterosexistiska.

När nazisterna, med 33% av rösterna i valet 1932, fick stöd av ett mindre borgerligt parti och grep makten i Tyskland blev den organiserade homorörelsen ett av deras första mål. Sexualforskaren och aktivisten Magnus Hirschfeldts Institut für Sexualwissenschaft  förstördes och litteraturen brändes i ett av nazisternas första stora bokbål. Homo-tidningarna förbjöds, klubbarna på Motzstrasse och andra mötesplatser runt i Tyskland stängdes. Den öppna hetskampanjen mot homosexuella intensifierades. Ernst Röhm mördades så till slut 1934.

Homosexuella män sändes till läger, lesbiska tvingades bli avelskor eller fängslas. Åtskilliga lyckades fly landet, bland dem Hirschfeldt och den lesbiska konstnärinnan Lotte Laserstein som hamnade i Sverige.

Homosexuella män, berättas det i flera vittnesmål, var bland de lägst stående i koncentrationslägren, föraktade och skydda inte enbart av vakter utan även av medfångar. Homosexuella lägerfångar utsattes för grymma medicinska experiment och grova sexuella övergrepp.

Det som hände efter den 27 januari 1945 var ett fortsatt långvarigt övergrepp.
Efter befrielsen fortsatte den tyska strafflagens paragraf 175 som förbjöd homosexuella handlingar att vara verksam. Som konsekvens betraktade segrarmakterna de homosexuella som satte i lägren som kriminella.
De släpptes ur lägren, men vägrades ursäkt och ersättning för sitt lidande.

De homosexuella offren för nazisternas terror tystades ned och osynliggjordes.
Även det är svårt att förlåta och det är svårt att glömma segermakternas skymf.

Inför måndagens 75-årsminne av befrielsen hölls i torsdags en minnesstund i Sveriges riksdag. För första gången stod ett parti med nazistiska rötter och en nationalistiskt ideologi, inkluderat vulgär heterosexism, som en av de inbjudande.

Det är mer än skamligt.

Det smakar lika illa som då Vladimir Putin samma dag höll tal vid minneshögtiden i Yad Vashem i Israel. En president som idag fullständigt ignorerar utrotningen av homosexuella i Tjetjenien.

Björn Söders stötande utläggningar om judar och andra svenska minoriteter som ”nationer” som inte fullt ut bör vara en del av den svenska Nationen borde gjort honom persona non grata vid minnesstunden. Precis denna sortens perverterat nationalistiska tankegångar lade grunden för Förintelsen.

I debatten om Sverigedemokraten Björn Söders medverkan som en av de inbjudande till minnesstunden märks hur lätt homosexuellas öde ignoreras även i samtida samtal.

Hans upprepade hatiska uttalanden om homosexuella, HBTQI- och Priderörelsen osynliggjordes i debatten inför minnesstunden. Men även för homo-bisexuella och transpersoner blev minnesstunden för de judiska offren i Förintelsen genom Björn Söders och Sverigedemokraternas roll som inbjudare en skymf. Även om nu Söder till slut inte var närvarande, möjligen efter hot från överlevande att lämna lokalen om han dök upp, så hade partiet lyckats i sin uppsåt att ännu en gång normalisera nationalismens ideologi.

Måndagen den 27 januari, då Förintelsens minne högtidlighålls, visas utställningen om ensamkommande judiska barn runt om i landet, det hålls minnesceremonier på bland annat Raul Wallenbergs Torg, i Malmö Synagoga och S:t Pauli kyrka, Göteborgs universitet och Norrbottens museum i Luleå.

Det är vår skyldighet som medborgare och som HBTQ-personer att delta i uppmärksammandet av Förintelsen och aktivt delta i motståndet mot den framväxande nationalismen, antisemitismen och rasismen. Varhelst dessa varbölder gör sig påminda.

Varje år deltar QX och Judisk Krönika vi en konsert arrangerad av Mälarpaviljongen i samband med Stockholm Pride. På scen står klezmerorkestern Sternfall. Då firar vi genom att två av landets minoriteter festar, dansar, äter och dricker tillsammans. Varje år upprepar vi vikten av att vi håller kontakten. Vi som bär bittra erfarenheter av vad de nationalistiska fantasier som växer sig starka världen över handlar om och leder till.

Vi firar livet, men vi påminner samtidigt varandra om att aldrig glömma, aldrig låta oss luras och att aktivt göra motstånd.