Retoriken och kritiken rörande Dragqueen Story Hour är inget nytt. Det är samma röster som tycker att barn inte ska titta på Prideparader. Eller att Prideparader egentligen inte borde få finnas överhuvudtaget eftersom det är att trycka upp sin läggning i ansiktet på folk. Samma röster som driver påståendet om att en regnbågsflagga i en kommunal flaggstång är påtvingad “queerideologi”, och inte en symbol för alla människors lika värde. Som motsätter sig utbildningar i likvärdigt bemötande eller normkritik, fastän det är värdefulla verktyg för att främja folkhälsa. Som tycker att krav på att behöva respektera någons pronomen är en orimlig “transideologi”, trots att det egentligen handlar om att låta bli att bryta mot diskrimineringslagen. Eller för all del allmänt hyfs.

Att hbtq-personer indoktrinerar barn och att vår synlighet är ett tecken på samhällets allmänna förfall är på intet sätt nya åsikter. Men vad som är nytt är att Sverige idag har ett sällsynt stort antal öppet hbtq-negativa politiker, som vill plocka bort de rättigheter och den respekt vi kämpat för. Dessutom lever rätt många högröstade individer på klick och följarantal, vare sig de skriver på debattsidor eller Instagram. Att provocera är att hålla sig aktuell, och att ens inlägg delas är viktigare än att det som står där är sant. Fast det är såklart jobbigt när folk – vars rättigheter eller behov man ifrågasätter  – säger ifrån. Ibland kan jag ana deras tankar. Vaddå, så bara för att man sagt att den könsbekräftande vården är en judisk konspiration ska man plötsligt inte få vara med i varenda panel eller skriva i varenda tidning?? Det är ju absurt! Vi MÅSTE stoppa cancel-kulturen.

Och så vevar de igång igen.

Att kalla debatter om sagoläsande dragqueens för kulturkrig eller bra respektive dålig konst för barn riskerar att missa vad det egentligen handlar om. Nämligen att människor som bryter mot normer för kön ses som konstiga, sjuka, perversa och potentiella förövare.

Men det finns inget perverst i att vara en man i klänning och smink. För en man – och dessutom en förmodad bög – i klänning är fortfarande det som många ser när de ser en dragqueen. (Vilket såklart är en missvisande förklaring av vad dragqueens är. Det finns dragqueens i byxor och dragqueens som inte är män, och vi kan vara glada över att RuPaul’s Drag Race bidragit till att synliggöra det.) En del ser nog en transperson, eftersom många inte vet skillnaden mellan dragqueens, transvestiter och transkvinnor (och nej, det är såklart inte uteslutande kategorier: det finns transkvinnor som är dragqueens).

Att ifrågasätta lämpligheten i att dragqueens träffar barn är därför ett ifrågasättande av att bögar och transpersoner träffar barn.

En dragqueen måste dessutom vara barnanpassad alla sekunder av livet för att betros med att läsa högt i en halvtimme. Att någon dragit ett plumpt skämt på en bar eller använt ordet “hora” i ett annat sammanhang blir plötsligt till en sanning om att personen kommer göra exakt samma sak framför en grupp 5-åringar. Detta trots att nästan alla vuxna – om de tänker efter – kan inse att de flesta beter sig olika på en firmafest respektive ett barnkalas. Men vi som är freaks döms efter en annan måttstock än genomsnittet.

Det är varken skadligt eller nedbrytande för barn att möta dragqueens. Vad som däremot är skadligt och nedbrytande för både barn och samhället i stort är att se ner på minoriteter och att befästa den begränsande normen om att heterosexuella cispersoner med normativt könsuttryck är bättre och mer normala än alla andra. För övrigt stämmer det inte att barn är för små för att ta in olika sätt att vara människa på: en del barn vet redan tidigt i livet att de kan bli kära i någon av samma kön eller att de är transpersoner. Och alla barn – oavsett identitet – kan begripa att människor har olika könsuttryck och förstå att det ska respekteras. Just därför borde alla barn få gå på sagostund med dragqueens.

Somliga av samtidens vuxna hade nog mått bra av att få möta sagoläsande dragqueens som små. Kanske hade det gjort det lättare för dem att respektera människor som inte är precis som de själva. Jag tror tyvärr inte att en sagostund i vuxen ålder kommer råda bot på deras ingrodda, negativa människosyn utan att det krävs mer än så. Men det skadar såklart inte att försöka.