Transpersoner och idrott är som bekant ett ämne som engagerar många cispersoner (och ytterst få transpersoner). Tvärsäkra uttalanden om att transkvinnor alltid kommer att vinna över alla ciskvinnor och att det därmed blir orättvist om transkvinnor ska få vara med är ett återkommande påstående. Detta trots att det saknar grund i hur idrottsvärlden faktiskt ser ut: regelverk kring hormoner påverkar självklart men framför allt finns det strukturer som gör det svårt för transpersoner att träna. Det ger inte direkt förutsättningar för en svärm av elitidrottande transpersoner. Antalet individer är därmed ytterst få.

Långdistanssimmaren Diana Nyad har i dagarna backat från sina tidigare kritiska uttalanden om transpersoner inom idrotten. För närmare två år sedan sa Nyad att transkvinnor har fysiska fördelar och därmed inte kan tävla med ciskvinnor på jämlika villkor. Men nu har hon ändrat sig.

”Jag har förstått att vetenskapen är mycket mer komplex än vad jag först trodde. Det är tydligt att det finns mer kunniga experter än jag som skapar policys för att säkerställa att elitidrott är både rättvis och inkluderande för alla kvinnor”, sa hon i en intervju i magasinet Out. Hon ångrar sina tidigare uttalanden och beklagar all skada hon kan ha orsakat. Dessutom påpekar hon att hon nu kan se alla kvinnor påverkas negativt av hur transkvinnor utsätts för diskriminering och påhopp, vare sig det är inom idrott eller någon annan arena.

Att Nyad, som är en inflytelserik röst med sina världsrekord inom långdistanssimning och dessutom öppet lesbisk, väljer att vara tydlig med att hon omvärderat situationen och ändrat åsikt är betydelsefullt. För vi lever i en kultur där åsikter ofta ska försvaras eller förmedlas genom max 280 tecken. Utveckling, komplexitet eller att göra fel är sällan det som premieras. Men hur ska vi då komma vidare? Alla människor måste få ändra sig.

Vissa myter är seglivade, som att förenklade möjligheter att ändra juridiskt kön skulle innebära att jämställdhetsarbetet kring lönestatistik förstörs eller att cismän kommer att placeras på skyddade boenden för kvinnor. När man sätter sig in i frågan upptäcker man rätt snabbt att det inte stämmer. Men trots rutiner, riktlinjer eller rapporter som visar att det inte är en verklighetsförankrad oro fortsätter dock vissa att oförtrutet hävda dessa ogrundade påståenden. Ofta undrar jag varför. Litar man inte på faktan som presenterats? Tror man att högavlönade cismän har både vilja och kapacitet att samla sig i tiotusentals för att ändra juridiskt kön enbart för att ge sken av att lönerna är jämställda? Ibland tror jag att det främst handlar om prestige: att inte vilja erkänna att man hade fel eller att man brast i sin källkritik.

Det är inte konstigt att reagera starkt på något du misstänker är en potentiell orättvisa. Det är också svårt att sålla i informationsflödet. Om personer du litar på eller beundrar dessutom säger att transkvinnors närvaro i idrottssammanhang är ett hot mot ciskvinnors möjligheter att idrotta, ja, då är det lätt att utgå från att det stämmer.

Att Nyad initialt var kritisk till transpersoners möjligheter att tävla mot cispersoner anar jag kommer från erfarenheten av att se hur ciskvinnor systematiskt förfördelas gentemot cismän men också okunskap om området och om transpersoners livsvillkor. Nyad valde att sätta sig in i frågan ytterligare och hittade då svar på den oro hon hade. Och en hel del nya insikter. Men viktigast av allt: hon berättar att hon ändrat åsikt. Jag hoppas att fler inspireras av det.