När Jorge Mario Bergoglio den 13 mars 2013 blev den Katolska kyrkans påve Franciskus var det som en ny slags ledare. En ledare som fokuserade på det enkla livet, betonade miljöfrågor, fattigas och de utsattas upprättelse och som var öppen för diskussionerna kring kvinnors ställning i kyrkan liksom i synen på homo-bisexuella, transpersoner och intersexuella. En påve som, även om frågan inte har lösts, vågade ta tag i och tydligt solidarisera sig med de som utsatts för sexuella övergrepp i kyrkan, istället för att tysta och solidarisera sig med förövarna.
Även om Katolska kyrkan under påve Franciskus tid inte tagit samma steg som bland annat de skandinaviska protestantiska kyrkorna i synen på samkönad kärlek, så har Katolska kyrkan sedan 2013 gett plats för andra tankar, andra förhållningssätt än under hans två tydligt konservativa föregångare Benedictus XVI och Johannes Paulus II.
”Vem är jag att döma” blev en av hans första kommentarer på frågor som rörde homosexuella inom kyrkan. Möjligen, för en icke katolik, för en icke troende ett svagt uttalande, men inom kyrkan var det starten till att konservativa krafter upprördes.
I en rad uttalanden har synen på homosexuella och transpersoner tagits upp sedan 2013. Ibland har hbtq-katoliker hyllat hans framsynthet och öppenhet, ibland har kommentarerna varit de av besvikelse. Sekulära lösningar för samlevnad även för samkönade par har fått stöd liksom till slut en mer allmänt hållen välsignelse av samkönade par, men att erkänna samkönade relationer som likställda olikakönade, så långt kom inte kyrkan denna gång.
Efter att 2023 vid flera tillfällen ha markerat i hbtq+frågor, bland annat genom att avsätta den amerikanska konservativa biskopen Joseph Strickland och ha träffat den amerikanska katolska hbtq+organisationen New Ways Ministry, valde han och Vatikanen att förra året sända ut signaler som tolkats som fortsatta dubbla budskap, men trots allt inte helt stängda dörrar. Genus-diskussioner, surrogatarrangemang och könskorrigering var något Vatikanen markerade mot förra året, men samtidigt valde han att åter träffa hbtqi+aktivister. I augusti den ugandiska Clare Byarugaba, vilket uppfattades som en markering mot den drakoniska lagstiftningen som till slut antagits i Uganda. Och i oktober mötte han ännu en gång New Ways Ministry vars besökande grupp denna gång bestod även av transpersoner och intersexuella.
Reaktionerna kommer nu även från de som inte brukar stötta den Katolska kyrkan. Den spanska tidigare socialdemokratiska senatorn och idag Madrid-politikern, hbtq+kämpen Carla Antonelli sa i sin kommenterar på Instagram att påven Franciskus var ”djärv och integrerad med hbtq+verkligheten” och konstaterar att han gav hbtqi+personer ”hopp och tröst, när de tidigare bara hade fått skam, förebråelser och fördömanden.”
Hon lyfter även hur Påve Franciskus hatades av sina kritiker. Kallades allt från kättare, antikrist till kommunist.
Och det är just det som nu oroar stora delar av kyrkan. De delar som kunnat ta steg framåt för att erkänna homo-bisexuella som välkomnade delar av den katolska kyrkan, som vill se deras kärleksrelationer och familjer erkända och välsignade. De som vill att kvinnor skall få en starkare, mer erkänd, position inom kyrkan. De oroar sig nu för att en ny biskop av Rom skall vända skutan igen.
Nästan som ett oroande omen blev den amerikanske vice presidenten JD Vance, själv konverterad till katolicismen, den siste internationelle ledaren att möta påven Franciskus. En påve som kritiserat den nya amerikanska administrationen med att påminna om kyrkans budskap om flyktingar och utsatta.
New Ways Ministry beskriver i ett uttalande idag påve Franciskus som en gåva till både kyrkan och hbtq+samhället. De uttrycker tacksamhet över hans ord och handlingar, som de ser som en fortsättning på arbetet från Andra Vatikankonciliet. Med ”tillit till Guds rättvisa och kärlek” hoppas de att Franciskus inkluderande budskap lever vidare under nästa påve. Oavsett vem som väljs lovar New Ways Ministry att fortsätta sprida det budskap om välkomnande, lyssnande och rättvisa som Franciskus har tänt.
I en tid när direkt reaktionära politiska rörelser fått allt starkare folkligt stöd och med hjälp av regeringsbildande politiker getts farligt stort inflytande inte bara i USA, så kommer frågan om vilken linje den nya påven väljer bli betydelsefull. En kyrka som stryper dialogen med de utsatta och tystnar när främlingsfientlighet blir etablerad politik kommer underblåsa den nationalkonservativa vågen. En kyrka som fortsätter på påve Franciskus linje kan bli en viktigt kraft för erkännandet av det som den Katolska kyrkan om något förkroppsligar; mänsklighetens mångfald.
