Människor med hiv bemöts i dag bättre än på 1980-talet, men fortfarande finns det rädsla, okunskap och förutfattade meningar. Många vågar inte tala om att de har hiv för att inte mötas av samhällets repressalier. Många hiv-positiva vittnar om att informationsplikten inte gör det lättare att tala om hiv, snarare tvärtom. Den skapar ett stigma för hiv-bäraren.

Det finns ett omfattande preventivt arbete mot hiv. Detta är viktigt, eftersom hiv är till stor skada för såväl den enskilde som för samhället. Det preventiva arbetet med kunskapsspridning, testning och rådgivning har effekt. Preventionsarbetet utgår från en nationell strategi mot hiv/aids och vissa andra STI-sjukdomar. Staten tillför också varje år pengar som fördelas till ideella organisationer, landsting, regioner och kommuner.

Tack vare bromsmedicinernas tillkomst har dödligheten på grund av hiv minskat avsevärt och den som medicinerar har efter ett tag i princip omätbara virusnivåer. Lagstiftaren har däremot inte hängt med i utvecklingen. Enligt smittskyddslagen ska den som är lever med hiv informera den som kan bli utsatt för smittorisk. Detta innebär att du måste informera din sexpartner att du är hiv-positiv. Den som försökt överföra hiv eller exponerat andra för hiv lagförs och straffas enligt brottsbalken. Så ska det självfallet alltid vara. Den som inte informerat sin partner om sin hiv-status riskerar åtal och straff för framkallande av fara alternativt misshandel. Medan den som inte är medveten om sin hiv-status inte riskerar detta. Detta skapar knappast incitament till att fler vill testa om de bär på smittan. Detta samtidigt som fler borde ta ansvar för sina sexuella handlingar och gå och testa sig. Många bär på infektionen utan att veta om det, vilket innebär en relativt stor smittorisk. Virusmängden i blodet är störst hos de hiv-positiva som inte medicineras.

Informationsplikten riskerar invagga människor i en falsk trygghet. Att det är den som är smittad som ska berätta det. Ansvaret för att skydda sig vid sex skulle bli bättre om alla inblandade delade ansvaret. Var och en måste ta eget ansvar vid sex. Den som inte säger något kan bära på smittan utan att veta om det, och det är den som har risk att föra smittan vidare – inte den som medicinerar och har omätbara virusnivåer. Det är dags att vi omvärderar lagar runt hiv. Infektionen är inte vad det tidigare var och den lag som finns i dag kan vara kontraproduktiv och behöver moderniseras. Därför behöver informationsplikten ses över. Det är viktigt att vi ökar fokus på att den enskilde måste ta eget ansvar för att inte bli smittad. Det finns nu en politisk majoritet för det i riksdagen i form av (S), (FP), (V), (M) och (MP). Det vore därför på tiden att en utredning om ett avskaffande av informationsplikten vid hiv kommer igång.