Kvällen före vi träffas satt Ulrika Westerlund i en villa i Älvsjö, åt soppa och svarade på frågor från väljare. Det var ett av de ”home-partyn” som hon bjudit in till via Instagram: människor samlar vänner hemma och så får hon svara på och diskutera deras frågor inför valet.
– Målgruppen är inte personer som redan är medlemmar i Miljöpartiet. Det är ganska meningslöst. Och det ska inte vara personer som ogillar MP heller eftersom det inte är en debattkväll. Det är människor som kanske tänker Miljöpartiet, men inte är övertygade och väljer mellan olika partier.

Samtalen blir snabbt detaljerade. Någon hade läst både Miljöpartiets och Vänsterpartiets budgetmotioner och ville ha skillnaderna utredda. En annan ville veta varför tåget fortfarande kan vara flera gånger dyrare än flyget.
Westerlund svarar där hon kan och säger ifrån där hon inte kan, berättar hon. Klimat och miljö är partiets största profilfrågor, men hennes egen politiska hemmaplan är en annan.
– Jag har inte gjort anspråk på att vara miljö- och klimatkunnig. Jag tycker såklart att de frågorna är viktiga, men min kompetens finns på rättighetsområdet.

Efter snart fyra år i riksdagen kandiderar hon nu för en andra mandatperiod. Sedan februari 2025 sitter hon i justitieutskottet och är Miljöpartiets rättspolitiska talesperson. Hon är också partiets talesperson för hbtqi+frågor. Den röda tråden, från hennes tidigare arbete i civilsamhället till kriminalpolitiken, är just mänskliga rättigheter.

”Vad kommer partierna faktiskt att driva?”

När Westerlund talar om hbtqi+politiken inför valet skiljer hon mellan två frågor som hon menar ofta blandas ihop: Vad tycker partierna och vad är de beredda att prioritera när reformer ska vägas mot andra krav i en regeringsförhandling?
– Partierna tycker tusentals saker. Men vad kommer partierna att driva? Hur högt hamnar en fråga på prioriteringslistan? Om man pushar för en reform betyder det kanske att man inte får igenom en annan sak. Vilket parti är berett att ta den smällen?

Hennes svar är att Miljöpartiet, utöver klimatet och miljön, kommer att prioritera rättighetsfrågorna. I RFSL:s valrapport inför 2026 placerar sig Vänsterpartiet och Miljöpartiet i topp, medan Sverigedemokraterna hamnar sist. Westerlund beskriver Centerpartiet och Vänsterpartiet som MP:s närmaste allierade i många frågor om hbtqi+, migration, barnrätt och funktionsrätt. Socialdemokraterna delar flera uppfattningar, säger hon, men har inte alltid rättighetsperspektivet högst på dagordningen.
Det är en av orsakerna till att hon vill se S, MP, V och C i en ny regeringskonstellation.
– För rättighetsfrågorna tänker jag att alla fyra borde sitta i regeringen. Då får vi tre mindre partier också mer stöd av varandra i relation till Socialdemokraterna.

Hon ser samtidigt en högerregering med Sverigedemokraterna som ministrar som något annat än de borgerliga regeringar som historiskt har medverkat till flera hbtqi+reformer.
– Många hbtqi+personer oroar sig på allvar för att en ny valseger för Tidöpartierna skulle innebära sverigedemokratiska ministrar. Då pratar vi inte längre bara om en borgerlig regering. SD har gjort sig känt som motståndare till hbtqi+reformer, historiskt och fortfarande. Jag tycker att det är oerhört oroväckande.

Ett motstånd som inte fanns för femton år sedan

Oron bottnar också i en förändring som Westerlund tycker sig ha sett på nära håll. Hon var förbundsordförande för RFSL mellan 2010 och 2016. Då drev organisationen bland annat kampen mot kravet på sterilisering för den som ville ändra juridiskt kön. Kunskapen om transpersoners villkor var ofta låg, men det organiserade hat som syns i dag fanns inte på samma sätt, säger hon.
– Journalister förstod knappt vad vi pratade om. Det var en nollnivå av kunskap. Men den typ av hat, hets och misstänkliggörande av allt som gäller transpersoner vi ser idag var i princip icke-existerande.

År 2017 ledde hon den statliga utredningen Transpersoner i Sverige – Förslag för stärkt ställning och bättre levnadsvillkor. Utredningen samlade bland annat in personliga berättelser via en öppen webbplats. Försök att sabotera förekom, men i begränsad omfattning. Om samma insamling gjordes i dag tror hon att den skulle mötas av något helt annat.

Hon daterar förändringen till ungefär ett decennium tillbaka. Sedan dess har motståndet vuxit i vågor, först och främst riktat mot transpersoner men med konsekvenser för hela hbtqi+gruppen. Under årets Stockholm Pride och nådde hennes inlägg på social medier en större publik än vanligt och kommentarsfälten fylldes både av människor som kallade hbtqi+personer äckliga och av samma grupp som sedan påstod att bland annat Pride och Miljöpartiet bär skulden för hoten genom att ha ”släppt in islamisterna”.
– Samma personer är typ islamister själva i sina värderingar, men samtidigt väldigt arg på att ”vi” har släppt in islamisterna. Den typen av parallellt existerande retorik är ganska etablerad och något man sett i högerextrema media ett bra tag.

Westerlund vill däremot inte blunda för vare sig religiös konservatism eller hedersrelaterad social kontroll. Men hon vänder sig mot föreställningen att allt motstånd mot hbtqi+rättigheter skulle komma utifrån.
– Man får absolut inte förneka problem för att de finns i en viss grupp. I en miljö med många konservativa muslimer kan social kontroll mot hbtqi+personer finnas. Samtidigt har de synliga motståndarna vid svenska Pridearrangemang hittills oftast varit högerextremister eller kristna extremister. Och vi har vuxit upp i ett samhälle som har varit väldigt homofobt och transfobt. Det kommer inte bara utifrån.
Hon beskriver det som en attack från flera håll: religiöst konservativa krafter som vill begränsa människors liv, och en högerextrem miljö som angriper hbtqi+rörelsen samtidigt som den använder muslimsk homofobi som argument mot invandring.
– Det här är inte förhandlingsbart. Alla ska kunna leva tryggt och öppet i Sverige. Det måste skolan också vara tydlig med, så att den elev som inte vågar komma ut i sin familj får höra: Du kan leva så här. Du har rätt att vara trygg och vi stöttar dig.

Grundlag, familjer och juridiskt kön

Vad vill då Miljöpartiet göra konkret på hbtqi+området efter valet?
Ett av partiets nya förslag är att utreda ett starkare grundlagsskydd för centrala hbtqi+rättigheter. Westerlund räknar upp könsneutrala äktenskap, rätten att bilda familj oavsett föräldrarnas kön och möjligheten att ändra juridiskt kön. Hon vill också att könsidentitet och könsuttryck ska skrivas in tydligare som diskrimineringsgrund i regeringsformen.
– Har man öppnat för att grundlagsskydda rättigheter, som med aborträtten, finns det fler rättigheter som är skyddsvärda och kanske mer utsatta just nu, menar hon.

Den nya könstillhörighetslagen beskriver hon som en förbättring, men också som en kompromiss. Miljöpartiet vill att en ändring av juridiskt kön fullt ut ska bygga på självbestämmande och att möjligheten till ett tredje juridiskt kön ska utredas. En könsmarkör X i pass skulle kunna vara ett första, mer praktiskt steg, säger hon.
Familjepolitiken är ett annat stort område. Westerlund vill gå vidare med förslagen i den statliga utredningen Alla tiders föräldraskap, bland annat en könsneutral föräldrabalk och en möjlighet att ge en social förälder en så kallad föräldrafullmakt. Det skulle göra vardagen enklare i familjer där fler än två vuxna faktiskt tar föräldraansvar men där bara två är juridiska föräldrar.
På längre sikt vill MP också göra det möjligt för ett barn att ha fler än två juridiska föräldrar.
– Det kan handla om tre eller fyra föräldrar, men också om en styvmamma eller styvpappa som i praktiken fungerar som förälder. I dag kan det bli problem med allt från skolans digitala plattformar till barnavårdscentralen.

Reglerna för fertilitetsbehandlingar ska samtidigt bli mer jämlika, enligt Westerlund. Ensamstående, samkönade par och andra familjekonstellationer ska inte pressas in i en modell byggd för ett olikkönade par. Hon vill också bort från rigida åldersgränser som inte tar hänsyn till individuella medicinska förutsättningar.
Miljöpartiet vill dessutom utreda om altruistiskt surrogatmoderskap kan tillåtas i Sverige utan att kvinnors eller barns rättigheter kränks. Oavsett vad man anser om metoden måste föräldraskapet för barn som redan har tillkommit genom surrogatmoderskap utomlands kunna regleras snabbt och tryggt, anser hon.
– Barnet har inte styrt över hur det kom till. Det ligger i barnets intresse att ha en trygg juridisk relation till sina föräldrar.

För intersexpersoner vill MP utreda ett förbud mot medicinskt icke-nödvändiga ingrepp på små barn som inte kan samtycka. Westerlund berättar om vuxna som berättat att tidiga operationer har försämrat deras möjligheter till ett bra sexliv.
– Om en vuxen säger: ”Ni gjorde ett ingrepp på mig som barn som jag önskar var ogjort”, då är det otillfredsställande att ingreppet ju inte går att ta tillbaka.
Partiet vill också avskaffa informationsplikten för personer som lever med hiv. Westerlund hoppas att den pågående översynen kan göra en reform politiskt möjlig. När RFSL drev frågan under hennes ordförandetid möttes den av hårt motstånd och anklagelser om att vilja göra det riskfritt att smitta andra. Nu uppfattar hon att tonläget har förändrats.

En tydlig regional fråga är de långa köerna till könsbekräftande vård. På flera håll får patienter vänta i åratal bara på ett första samtal. Westerlund vill att regionerna skjuter till resurser och anställer fler, så att väntetiderna kan kortas.
Hon påpekar att ändring av juridiskt kön och könsbekräftande vård är två skilda processer. Juridiskt kön handlar om vad som registreras i folkbokföringen. Vården kan bestå av olika medicinska insatser och ska utgå från den enskilda patientens behov. I debatten blandas frågorna ofta ihop, som om en lag om juridiskt kön också avgjorde vem som ska få vilken vård.
– Vilken vård som är aktuell är en fråga för medicinen och de som jobbar med det här. Läkare ska bedöma om en person kommer att må bättre av vården. Politikens uppgift är att se till att regionerna har resurser att kapa köerna.

Exmaken förutsåg hbtqi+karriären

Vägen till riksdagen började varken i ett ungdomsförbund eller i kommunpolitiken. Som ung var Ulrika Westerlund scout och älskade föreningslivet och naturen, men hon beskriver sig inte som politiskt engagerad. Efter studier i humaniora och samhällsvetenskap lämnade hon universitetet och började arbeta. År 2000 blev hon en av då tre gemensamma chefredaktörer för den feministiska tidskriften Bang.
Vid den tiden var hon gift med en man. De gifte sig år 2000, men 2002 blev hon förälskad i en kvinna.
– Jag tänkte att jag inte kunde avstå henne, helt enkelt.
Äktenskapet tog slut. Mannen hon skilde sig från var Mats Berglund, i dag även han riksdagsledamot för Miljöpartiet som nu senast varit ordförande i kulturutskottet. Ingen av dem var miljöpartist när de var gifta, och deras gemensamma politiska hemvist många år senare har blivit en stående överraskning för partikamraterna.
– Folk tror att jag skojar när jag berättar det. Det var förstås inte roligt när vi skilde oss, men nu kan vi ha det på en skojig nivå. Hna är en br person men vi skulle bara inte vara gifta.

Redan vid skilsmässan förutsåg Berglund vad som skulle hända härnäst.
– Han sa: ”Du är en föreningsperson, så du kommer att hamna i någon hbtqi+organisation direkt.” Jag svarade att det skulle jag inte alls göra.
Det tog inte lång tid innan han fick rätt. Westerlund valdes först till vice ordförande i Stockholm Pride och var senare ordförande 2005–2007. Hon drev på för ett bredare innehåll, mer plats för kvinnor och en större satsning på Pride House. Det fanns ett feministtält i parken och små organisationer utan pengar kunde få plats gratis om de bidrog med något som gjorde festivalen bättre för besökarna.

Fortfarande talar hon varmt om Pride som en lågtröskelväg in i både gemenskap och engagemang.
– Man kanske inte är säker eller trygg, men det är bara en festival och man kan gå in. Och blir man volontär får man direkt ett socialt sammanhang: nu jobbar vi tillsammans mot det här evenemanget.

När äktenskapet inte var slutpunkten

År 2007 blev Westerlund vice förbundsordförande i RFSL och 2010 valdes hon till ordförande. Det var året efter att Sverige fått en könsneutral äktenskapslag. En del aktivister kände sig färdiga när målet var nått, något hon har full förståelse för.
– Det finns ingen plikt för hbtqi+personer att vara aktivister. Vill man gifta sig, skaffa barn, bo i radhus och leva ett trevligt liv så var möjligheten att göra det i fred ett av målen.

Men för RFSL var arbetet långt ifrån avslutat. Tillsammans med vice ordföranden  Christian Antoni Möllerop formulerade hon fem områden som organisationen skulle vara synlig inom: familjepolitik, asylrätt, transpersoners rättigheter, hälsa inklusive hiv samt hat och hot.
Transpersoners rättigheter var mest eftersatta och fick därför stort utrymme. Sverige hade fortfarande ett steriliseringskrav kopplat till ändring av juridiskt kön, och arbetet för att avskaffa det blev en central strid. Samtidigt var det viktigt att inte lämna andra delar av rörelsen med känslan av att RFSL hade blivit en enfrågeorganisation.
– Om man gör anspråk på att vara den breda hbtqi+organisationen måste alla känna att organisationen arbetar för dem. Representation ska inte underskattas, men en ordförande måste driva frågor för hela gruppen och man kan inte själv tillhöra alla grupper.

”Ganska länge en misslyckad akademiker”

Mot slutet av tiden på RFSL, och under åren därefter, återvände Westerlund till universitetet och slutförde de studier hon länge hade haft liggande.
– Jag var ganska länge en misslyckad akademiker som pluggade lite olika saker och hoppade av för att börja jobba. Sedan tog jag min kandidat och till sist min master.
Kandidatuppsatsen i etnologi från 2016 fick titeln Heteronormativitet och homonationalism – En kritisk diskursanalys av Sverigedemokraternas hbtq-politik. Hon läste partiprogram, partitidningar och andra dokument från SD start och framåt.
Tre år senare tog hon en masterexamen i mänskliga rättigheter vid Uppsala universitet. Uppsatsen Nutida abortmotstånd i Sverige – En ideologianalys av inom- och utomparlamentariska aktörer kretsade bland annat kring Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna. När Julia Kronlid (SD), som förekommer flitigt i uppsatsen, valdes till andre vice talman 2022 såg Westerlund en topp i nedladdningarna från forskningsarkivet DiVA.

Mellan studierna och riksdagen hann hon bland annat vara statlig utredare om transpersoners livssituation, politiskt sakkunnig på RFSU och projektledare på Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF. Där arbetade hon med rapporten Jag är inte ensam, det finns andra som jag, om unga hbtqi+personers levnadsvillkor. Resultaten visade bland annat försämrat mående och svagare framtidstro jämfört med tio år tidigare.
– Jag tror tyvärr inte att det har blivit bättre sedan den undersökningen gjordes. Det kanske behövs en ny.

År 2021 fick hon frågan om att kandidera för Miljöpartiet. Partiets princip om att riksdagsledamöter inte skall sitt för länge och öppenhet för att ta in personer med erfarenhet från andra delar av samhället gjorde steget möjligt. Året därpå valdes hon också in i riksdagen för Stockholms kommun.
Skillnaden mellan civilsamhället och partipolitiken är mindre än man kan tro, säger hon. I båda miljöerna finns människor som uppskattar demokratins ibland långsamma vardagsarbete.
– Det är medlemsmöten och årsmöten och allt som ska fixas. Man tuggar sig fram i demokratin. Hela Sverige bygger på att de här organisationerna finns.

Sociala medier kan skapa tryck och i bästa fall driva fram en lagändring. Men när förslaget sedan ska analyseras, kritiseras och förbättras behövs organisationerna som har jurister, sakkunniga och medlemmar som orkar sitta på möten och enas om ett remissvar. Det är samspelet mellan politik och organiserat civilsamhälle som hon nu vill lyfta, samtidigt som hon försöker vinna fyra år till i riksdagen.

Om hennes sida vinner, vill hon då bli socialminister?
Westerlund skrattar innan hon svarar.
– Jag tror att kön till ministerposterna är ganska lång. Jag befinner mig nog inte på någon av de främsta platserna i den kön. Men man vet ju aldrig.