Ett verkligt lysande tema

Anledningen till varför tema ”hetero” var ett, inte lyckat tema, utan som jag själv uttrycker mig ett tema som ”visat sig passa väldigt bra”, var för att lösningen på problemet med heteronormativiteten så enkelt kan nås genom att vidga begreppet och innebörden av orden ”normal” och ”vanlig”. Heteronormen som egentligen är basen i årets Pride-tema, är en norm som strikt begränsar människors möjlighet till uttryck.
I denna norm finns tanken på att man måste passa in för att få acceptans, och att man för att kunna passa in måste vara som normen: d.v.s. som alla andra – heterosexuell, vit, medelålders och gärna man. En snäv yta att röra sig på om man är barn, kvinna, homo-, bi- eller transsexuell.
För hur vi än vrider och vänder på det kan en homosexuell person fortfarande inte var ”vanlig” i ett samhälle definierat av en heteronorm eftersom denne per definition just inte är heterosexuell. Bögar och flator utsätts fortfarande idag, så sent som under Pride, för hatbrott. Homo- och bisexuella tvingas konstant att komma ut för människor i sin omgivning som utgår ifrån att de, som alla andra, också är ”vanliga heteros”. Och transsexuella ifrågasätts fortfarande för sitt könsuttryck även fast vi idag konstaterat att föreställningen om kön framförallt är en social konstruktion. Men då idén presenterades för mig – att man skulle kunna vidga innebörden av heteronormen och därmed vidga idén om ”normal” och ”vanlig”, att man skulle kunna utöka normen så att den skulle kunna vara till för fler, även homo-, bi-, och transsexuella – väcktes en känsla av medhåll hos mig. Jag tyckte att lät förskräckligt bra.

För skulle man kunna vidga den rådande normen för normalitet i ett samhälle skulle samhället, som så ofta strävar mot normalitet, vara öppet för så många fler: det skulle vara öppet för homo-, bi- och transsexuella, polyamorösa, fetischister och BDSM-aktörer, och det skulle inte ifrågasätta människor som har ett annat könsuttryck eller definierar sig som queer. Vi skulle alla få plats i det samhälle som hade en vidgad heteronorm och en utökad yta för vad som ska få anses vara ”normalt” och ”vanligt”.

Men för att en sådan vidgning av heteronormen skulle vara möjlig, måste heteronormen i sin nuvarande färg och form först avslöjas, därefter definieras för att sedan kunna vidgas och slutligen omdefinieras till att innefatta samhällets samtliga medborgare. Och det var därför som jag också såg poängen i valet av ”hetero” som årets Pride-tema. För genom att omdefiniera heteronormen, eller kort sagt normen, kan man vidga den så att den kan innefatta alla människor, och därmed ge alla chansen att få känna sig ”normala” och ”vanliga” – oavsett uttryck.

Till beklagligheterna hör mitt val av ordet ”krossa”, det var slarv från min sida, och inte något som Nicklas Järvklo ska beskyllas för, det var mitt rent slarviga sammanfattande av att han menade att man för att nå förändrig måste ”bli av med” det som idag är normen för att kunna omdefiniera och slutligen vidga begreppet. Jag hade, om jag varit klokare och av högre retorisk rang, inte slentrianmässigt sammanfattat hans ståndpunkt med ett så politiskt infekterat begrepp som ”att krossa heteronormen”.

Den andra beklagligheten ligger i att jag ju mer jag tänker på valet av ”hetero” som tema blir mer och mer övertygad om briljansen i valet av det. Genom att sammanfatta idéerna om makt och struktur med ordet ”hetero”, som är signifikant för det styrande patriarkatet, så väcker man en rad frågor som av sig själva avslöjar de dolda grundstrukturerna i norm- och normalitetsbegreppet. Än mer övertygad blir jag om att den sanna, och slutgiltiga lösningen på alla världens problem är att öka acceptansen för oliktänkande. Det skulle hjälpa mänskligheten i många strider rörande meningsskiljaktigheter inom politik, religion, ursprung och sexualitet. För om vi alla accepterade varandras val, utan att döma eller fördöma, skulle betydligt fler känna sig trygga med att uttrycka sina icke-heteronormativa val. Och beklagligheten jag här åsyftar ligger i att det krävdes ännu en vända av tankar innan jag insåg genialiteten i valet av tema. Ett tema som nu när jag tänkt efter en andra gång verkligen var lysande.