Regnbågsåret 2019: ”Galenskapernas år, men tre länder legaliserade”

Sverige:

2019 är ett år där opinionsundersökningarna pekat på att det socialkonservativa, tillika värdekonservativa partiet med nationalistisk grundsynd som anser att ”familjen” och ”nationen” bevisat är ”välfungerande naturliga gemenskaper” (OBS enligt Sverigedemokraternas egna partistadgar), nu pendlar mellan 17 till 25% hos de som svarar på opinionsundersökningar.

Det är på många sätt ett galenskapens år: galenskapen som ännu en gång fått allt fler att på allvar gå på förklaringen att ökade sociala skillnader mellan stad och land, rika och fattiga kommuner beror på invandring och andra folkgrupper (med ett allt mer vansinnigt muslimhat) istället för att ta ställning för eller emot politiska beslut som rör fördelningspolitik och ekonomi. Det är verkligen ett skärande eko från 30-talet vi nås av som knappast bådar gott för homo-bisexuella, transpersoner och alla andra som genom historien regelmässigt stötts ut ur den nationella gemenskapen.

Det är ett år som symboliskt nog inleddes med att den fantastiska barnföreställningen ”Bland drakar och dragqueens” stördes av nynazister vid ett besök i Östersund.

Nynazisternas attackerade regnbågspersoner och Pridefestivaler även i Uddevalla, Tranemo och Kristianstad och i november släppte BRÅ sin rapport om hatbrott. 37% ökade de med homofoba motiv under 2018. Mest ökade hatbrott med antisemitiska motiv, 53%.

Som en konsekvens av det svenska samhällets tvära kast i synen på asyl och flyktingar har många hbtq-personer som sökt en fristad i Sverige blivit misstrodda och sänts tillbaks eller hotats om utvisning. Det har handlat om Ahmed från Jordanien, om Akbar och Mohsen liksom konvertiten och öppet homosexuelle Rhamat liksom nyligen Shams, alla från Afghanistan liksom Carolyn från Kenya och den ugandiske fotbollsspelaren Patrick Mulyanti. Hos bland annat RFSL arbetas det hårt för att rädda de som räddas kan och föreningen startade i december en namninsamling som i dagsläget fått strax över 13 000 namnunderskrifter.

I januari kom en av flera bubblande konflikter inom regnbågssamhället och mellan detta och betydelsefulla delar av kvinnorörelsen upp till ytan. Clarion Hotel valde att stoppa en konferens kring surrogat/värdmödraskap och kallade det ”människohandel”. Även om hotellet backade och lät konferensen genomföras så hade den närmast skoningslösa kritik som organisationer som Kvinnolobbyn framför mot surrogatarrangemang fått fäste utanför de som häftigast diskuterar frågan.
Under Stockholm Pride blossade konflikten upp igen vid ett mindre tumult och hos Miljöpartiet kom frågan upp till diskussion igen vid kongressen i maj och partiet valde till slut att inte ta ställning för ett totalförbud mot att även ta hjälp av surrogatarrangemang i länder där det är tillåtet.
När Inez och Erik föddes för tidigt i Mexiko och hamnade på intensivvård blottades problem som uppstår vid surrogatarrangemang. Barnen erkänns inte som svenska så papporna Igor och Patrik har tvingats betala miljonbelopp privat. En insamling via Facebook har dragit in nära 800 000 och utöver det betalas barnens vård av papporna och deras föräldrar. Inez har klarat den första krisen, Erik kämpar fortfarande för sitt liv.

En annan  konflikt som blossat upp mellan RFSL och Kvinnolobbyn handlar om den svenska Sexköpslagen. Efter att RFSL medverkar vid ett konferens tillsammans med bland annat Fuckförbundet om sexarbetares livsvillkor startades en debatt av Kvinnolobbyn i syfte förmå staten att skall sluta ge bidrag till den svenska HBTQ-rörelsen och kräva att ”regeringen agerar” mot RFSL.

Unga som söker hjälp för könskorrigerande behandling blev en het fråga under våren då Uppdrag Granskning just granskade. Utgångspunkten var idén om att en ”translobby” aggressivt påverkar unga, framförallt unga som fötts som flickor, till att kampanjartat rekryteras för att korrigera sitt kön. De gamla paranoida idéerna om förförelse av unga blossade upp igen. DNs Hanne Kjöller rasade och talade om experiment liknande de ”massmördaren och sektledaren Charles Manson”, ägnade sig åt. Till hösten gjordes en snäppet mer avvägd granskning av SvT-programmet där transpersoner med olika erfarenheter fick komma till tals. Även i denna fråga pågår sedan en tid en politisk strid mellan RFSL och Kvinnolobbyn.

När den nya regeringen presenterades den 21 januari blev det klart att den nya ministern med ansvar för HBTQ-frågor själv definierar sig som bisexuell. Miljöpartisten Åsa Lindhagen tog plats och fick även ansvar för Jämställdhetsfrågor. I september kunde hon presentera nya pengar till hbtq-arbetet som hon kallade en ”historiskt stor satsning”.

Nilla Fischer hyllades som en av fotbolls-Sveriges största med en staty i Linköping. Men natten till den 15 juni vandaliserades den och kastades i Stångån. En månad senare var det Caroline Seger-statyns tur att vandaliseras. Uppställd i Helsingborg var tydligen någon så provocerad att de var tvungna att slå sönder den.

Inom kristdemokratin blev det upprörda känslor efter att tidningen ETC avslöjat att riksdagsledamoten Lars Adaktusson medverkat vid en familjekonferens där samkönad kärlek inte direkt står högt i kurs. I RFSLs rapport inför EU-valet föll också partiet märkbart jämfört med förra valet. Från att det i förra EU-valet fanns en 75% samstämmighet mellan RFSL och partiets kandidater föll denna till endast 5% inför valet 2019. Allt för få av Sverigedemokraternas kandidater svarade ens på frågor från RFSL för att kunna redovisas i rapporten. Lite konstigt att de inte tog chansen att svara med tanke på att partiet högljutt klagar på exkludering för att de inte får vara med vid Pride-arrangemang.

Efter valet till EU är det nu tre öppet homosexuella parlamentariker från Sverige: Vänsterns Malin Björk och centerns Fredrick Federley fick sällskap av moderaternas Tomas Tobé. Ett val där Europa kunde andas ut: det blev inte så stor framgång som fruktat för främlingsfientliga nationalistpartier med en anti-HBTQ-agenda trots allt.

Regnbågsflaggans hissande eller icke hissande blev under 2019 en het politisk fråga. Flera kommuner styrda av Sverigedemokrater med stöd av Kd och M följde meningsfränder i Hörby som redan 2018 slutat flagga i samband med Pride. I Svalöv, Uppsala, Sundbyberg och Danderyd framförde Sverigedemokrater och Kristdemokrater kritik mot att hissa mångfaldens flagga. Men det var i Sölvesborg slaget om flaggan på allvar bröt ut. Även om Jimmie Åkessons partner och kommunens starke kvinna Louise Erixon, ville tona ner tolkningen att den nedtagna flaggan handlar om annat än formalia så påpekade Jonas Gardell klokt att det innebär en stark symbolisk betydelse när man halar flaggan.
Ett resultat av debatten blev att Sölvesborg får sin första egna Prideparad den 29 maj 2020.

Årets hälsofrågor handlade om hpv-vaccin, PrEp och chemsex. I september meddelade socialminister Lena Hallengren att även pojkar skall vaccineras mot HPV. Under året har RFSL fokuserat på chemsex och öppnat en mottagning i Stockholm för att hjälpa brukare, missbrukare och oroliga.

En hälsofråga som i lika hög grad är en diskussion om diskriminering gäller blodgivning. Män som har sex med män hanteras annorlunda mot strikt heterosexuella män. Föreningen Regnbågsblod har kampanjat effektivt under året och som ett resultat av sitt idoga engagemang nominerades de även till QX GayGala 2020.

Den lätt ansträngda relationen mellan regnbågsvärlden och SD ville partiet råda bot på i samband med sina Landsdagar i november. Känsliga formuleringar kring såväl etnicitet som familj skulle redigeras och med hjälp av några strykningar och lite förmildrande formuleringar hoppades partiet få ut budskapet om att de inte är rasister och dessutom hbt-vänliga. Med benägen hjälp av media ser de ut att ha lyckats även om HBTQ-rörelsen förhåller sig fortsatt skeptisk. Kanske krävs trots allt lite mer för att bryta den partilivslånga traditionen av förakt och hat mot homo- och transpersoneer än halvhjärtad redigering. Noterbart är att endast några få stycken kring homosexuella i principprogrammet diskuterades. Vid Landsdagarna fick partistyrelsen i mandat att själva ”göra följdändringar i både principprogrammet och andra program så att det harmoniserar med det beslut som fattades i frågan.” Vid årsskiftet har ännu inte partistyrelsens version av partiets principprogram publicerats. Först 2021 skall en större genomgång av åsiktsdokument göras.

I den politiska regnbågsvärlden blev det en rad ommöbleringar. Öppna moderaters mångårige förbundsordförande Fredrik Saweståhl lämnade över till Kim Nilsson och hos HBT-socialdemokraterna lämnade Sören Juvas över till riksdagsledamoten Daniel ”Danny” Andersson från Örebro.
Magnus Kolsjö, tidigare vice förbundsordförande i RFSL som där känt sig utmobbad, kunde under året istället ta plats som ny förbundsordförande i Öppna kristdemokrater.
Turbulent blev det hos RFSL där valberedningen inför 2019 års kongress föreslog att sittande förbundsordförande Sandra Thea Ehne föreslogs skulle väljas om och samtidigt föreslog de att sittande vice förbundsordförande Deidre Palacois inte skulle få fortsatt förtroende. Det tyckte inte kongressens ledamöter och gjorde tvärt om. Palacios blev ny förbundsordförande och Ehne fick lämna sina uppdrag.

Kristdemokraternas ungdomsförbunds ordförande Martin Hallander kom ut i april och välkomnades med öppna armar. Nu i december meddelar han att han inte ställer upp till omval vid rikstinget i maj.

En som lämnade sin post under året var Stockholms biskop Eva Brunne. Första öppna lesbiska biskopen i den svenska kyrkan och först ut som öppet lesbisk biskop även bland de större kyrkogemenskaperna internationellt. Strax efter att hon lämnade sin post återupptog hon sitt engagemang i HBTQ-rörelsen. Denna gång som ledamot i Stockholm Prides styrelse.

Religion och HBTQ hamnade i fokus i december då fotografen Elisabeth Ohlson-Wallins tolkning av den bibliska berättelsen om paradiset hängdes upp som altartavla i en av Malmös kyrkor. Den kritiserades med allsköns teologiska skällsord och togs snart ner igen.

Den 29 augusti var det 40 år sedan Socialstyrelsen ockuperades av aktivister i protest mot att homosexualitet klassades som sjukdom och Barbro Westerholm fixade så denna något udda anomali avskaffades i raketfart.

Två internationella undersökningar gav tummen upp för Sverige som en regnbågsnation i högsta klass. Dels två amerikaner som på sin resesajt listar det minst säkra till det säkraste landet för oss regnbågisar. Sverige placerade sig etta och fick rubriker i rese- och dagsmedia världen över.

Kanske är ändå EU-studien om befolkningens attityder till homo- och transpersoner i de olika medlemsländerna ännu tyngre. När det gäller homosexuella så toppar Sverige med de mest positiva attityder i befolkningen. Kommer vi till transfrågor halkar svenskarna efter, men ändå klart över EU-medel.

Internationellt

Flera länder avkriminaliserade homosexuella relationer under 2019. Angola kom först genom att parlamentet den 23 januari slutligen godkände en ny brottslagstiftning där homosexualitet inte längre fanns med. Bhutan och Botswana legaliserar därefter homosexuella kontakter i juni.

På Taiwan blev så äntligen samkönade äktenskap tillåtna efter några år av politiska och juridiska turer fram och åter. Därmed är landet först ut i Asien.

I Latinamerika är det Ecuador som i juni legaliserar samkönade äktenskap. Och i oktober blir det klart att Nordirlands första samkönade äktenskap kan ingås den 14 februari 2020.

I Mumbai kunde den indiska HBTQ-rörelsen fira sin första Pride i frihet efter att landet åter avkriminaliserat sexuella förbindelser mellan män.

I mars är det dags för en fruktansvärd förändring av ett lands strafflagar. Brunei återinför dödsstraffet. Efter starka protester väljer dock landets kung att ännu en gång pausa införandet av straffpåföljden. Samma månad går Polens högerkristna partiledare Jaroslaw Kaczynski och Brasiliens president Jair Bolsonaro till våldsam attack mot HBTQ-personer och den rörelse som försvarar rätten till kärlek och könsidentitet. Dessa två länders politiska ledning utmärker sig under hela 2019 med olika grova utspel mot homo-bisexuella och transpersoner. När flera städer i Polen kallas ”HBTQ-fria” går det kalla kårar genom Europa som påminns om Andra världskrigets ”judefria” områden.

I Italien låter inrikesminister och vice premiärminister (t.o.m september)  Matteo Salvini från det högernationalistiska partiet Lega Nord meddela att han inte tycker homosexuella skall vara föräldrar.

I april rapporteras att fem personer halshuggs i Saudiarabien, dömda för att vara homosexuella.

I Kenya hamnar frågan om avkriminalisering av homosexuella kontakter i Högsta domstolen. Men lagen avskaffas inte eftersom domstolen tyckte att straff på 14 års fängelse är i samklang med landets konstitution.

I Uganda aktualiseras åter lagförslaget som skärpen straffet för homosexuella kontakter. Ännu en gång riskerar ugandier leva under hotet om att dömas till döden. Även i Tanzania ökar trycket för hbtq-rörelsen och enskilda som tvingas under jorden av hetskampanjer från politiker och media.

I Indonesien kriminaliseras sex utom äktenskapet vilket i praktiken innebär att homosexualitet kriminaliseras eftersom samkönade äktenskap inte är tillåtna.

Donald Trump markerade mot transpersoner genom att få igenom beslutet att dessa inte skall få tjänstgöra inom landets militära styrkor med motiveringen att det blir för dyrt. Högsta domstolen gav honom rätt. I maj lämnar Trump och vice president Mike Pence beskedet att vårdpersonal kan vägra att utföra sina arbetsuppgifter om det strider mot deras samvete. HBTQ-rörelsen protesterar och ser hur diskriminering baserad på sexuell- och/eller könsidentitet i praktiken därmed återigen legaliseras.
Trots detta tycker Donald Trump att han är en ”Gay-Ikon” och svarade på en fråga från en gaytidning i augusti om relationen till hbtq-communityt med att säga: ”De är nöjda med vad jag gjort.”
I USA börjar även så sakteliga presidentvalet 2020 att komma igång och i januari meddelar Pete Buttigieg, som första öppet homosexuella i USAs historia, att han ställer upp som en av det demokratiska partiets kandidater.

I Tunisien ställer ännu en öppet homosexuell upp i presidentvalet. Den modige kämpen Mounir Baatour faller dock på mållinjen och får på grund av teknikaliteter inte ställa upp. Men hans kandidatur har fått stor medial uppmärksamhet och satt HBTQ-personers rättigheter på den politiska agendan i landet.

Apropå först ut så är 2019 året då Svalbard i augusti får sin första Prideparad! Hela listan på kommande Pridefestivaler hittar du här (uppdateras löpande).

I Tjetjenien fortsatte under 2019 det grova övergreppen mot homo-bisexuella och transpersoner. Samtidigt förnekade delrepublikens ledning att hbtq-personer förföljs och Ryssland fortsatte att tiga medan människor flydde för sitt liv. I Ryssland fortsätter de antihomosexuella stämningarna att växa och i juni mördas en hbtq-aktivist i Sankt Petersburg i juli och i augusti kommer nyheten om hur två pappor fråntagits vårdnaden om sina barn.

I Puerto Rico mördades den öppet homosexuella rap-artisten Kevin Frets och i november hittas den haitiska hbtq-aktivisten Jeudy Charlot död under mystiska omständigheter.

2019 är året då tidningsdöden, främst orsakad av att annonsintäkter hamnar hos de amerikanska sociala nätverken och PR-verksamheter som ”influencers”, även drabbar gay/hbtq-media. Danmark blir utan tryckta gaytidning då Out & About läggs ned och i Storbritannien tvingas GayStarNews slutligen kasta in handduken.

Två filmer med homotema väcker stor uppmärksamhet under året för att deras tema är kontroversiellt i landet det utspelar sig i. Den kenyanska filmen Rafiki hyllas vid den afrikanska filmfestivalen i Burkina Faso. En film som efter sin premiär i hemlandet förbjöds på grund av sitt lesbiska tema. Efter kraftiga protester beslutade Högsta domstolen dock att släppa filmen för visning. När Levan Akins svensk-georgiska film And Then We Danced får sin premiär i Tiblisi möts premiärpubliken av upprörda protester orkestrerade av den ortodoxa kyrkan. Den blir dock Sveriges bidrag till 2020 års Oscars-gala. Vi håller tummarna!

I september genomför Luxemburgs premiärminister Xavier Bettel ett statsbesök hos Serbiens motsvarighet Ana Brnabić. Två av Europas tre öppet homosexuella ledare för ett land möts därmed och skapar rubriker. Den tredje öppet homosexuelle är Irlands regeringschef (taoiseach) Leo Varadkar.